lördag 26 december 2009

Nytt försök att stänga Tysta Marigången

Troligen finns det endast ett enda ställe i Stockholm idag (förorter inräknade) som kan beskrivas som farligt på riktigt efter kl 22:00. Nämligen Tysta Marigången mellan Tegelbacken och Klara Västra kyrkogata. Trafiksepareringens mest misslyckade manifestation. Knappt någon känner till platsen och ännu färre har satt sin fot där. Anställda på närliggande kontor behöver allt som oftast eskoteras av väktare ifall de lämnar sina arbetsplatser efter kl 21:00. Ändå ligger denna breda gångtunnel så centralt som man bara kan komma. Hur är det möjligt?
När bebyggelsen kring Tegelbacken uppfördes i början av 70-talet förverkligade man här tanken om trafiksepareringen fullt ut. Stora motorleder i ramper över marken och gångtunnlar under dem. Visionerna var säkert de bästa tänkbara men resultatet, i kombination med den totala avsaknaden av bostäder, blev innerstadens mest öde plats.
De underjordiska förbindelsegångarna blev snabbt tillhåll och genom årens lopp har de stängts eller byggts om en efter en. Tysta Marigången är den sista som är kvar! Således har även all ljusskygg verksamhet koncentraerats just hit (den angränsande Fyrfotagången stängdes t.ex mer eller mindre direkt efter att den blev färdigbyggd. Vad som föranlett ett sådant drastiskt beslut kan man endast spekulera i).
Nu är tanken att Tysta Marigången fortfarande ska hållas öppen på dagarna men stängas kvällstid. Planerna på detta var uppe redan 2003 men blev sedan av oklar anledning liggande.
Å ena sidan känns det hela rätt självklart då situationen blivit ohållbar, men å andra sidan lämnar det en krypande känsla av att detta bara är ytterligare ett steg i gentrifieringen och likriktningen av innerstaden. En fortgående slätstrukenhet som rimmar illa med en verklig storstads puls. Problemen försinnner ju heller inte. De flyttar bara till en annan plats och sprids ut.

tisdag 22 december 2009

Angående Lidingös nya översiksplan

Lidingö har för närvarande ute sitt förslag till nya översiktplan på Samråd för inhämtande av remissyttranden.
Man ställer upp tre olika scenarion vilka i korthet går ut på.

A. Tät, mer stadslik och stor exploatering i anslutning till Lidingö centrum och Larsberg
B. Mindre utspridda stadsdelar
C. En mindre långsam utveckling (ungefär som idag alltså). Ej heller stadslik men dock i anslutning till centrum och Larsberg

Alternativ A är såklart att föredra men liksom med förslaget till Stockholms RUFS gör man en generalmiss. Nämligen att alternativ A är tänkt att innehålla mer bebyggelse än B och C. De på ön som inte vill ha en alltför stor exploatering kommer då att välja B eller C. Och detta oavsätt ifall de gillar stadsmässighet eller ej. Utvecklingen riskerar därmed att bli icke stadslik trots att det troligen är detta alla vill.
Istället borde man ställa två olika separata frågor. En som handlar om hur (stadslikt eller ej) man vill bygga och en som handlar om hur mycket man vill bygga. Att blanda ihop detta i alternativen är oerhört dumt och onödigt!

Intressant i övrigt att notera är att planerna på upprustning av Lidingöbanan fortlever samt tanken om en framtida ihopkoppling med den nya cityspårvägen. Likaså verkar den geniala tanken om en konvertering av Värtabanan till persontrafik nu ha slagit rot! Dock är planerna på en förlängning av tunnelbanan från Ropsten till Lidingö centrum helt lagda på is.

torsdag 17 december 2009

Vart ska nya stadsbibliotektet ta vägen?

Ja, frågan är som bekant numera vidöppen efter att det vinnande tävlingsförslaget havererat. Att en utbyggnad ska ske är dock fortfarande aktuellt.
Jag ser för näravarande fyra tänkbara alternativ:

1. Alternativ lokalisering kring Odenplan/befintliga Stadsbibliotektet.
Att man tar fram ett nytt förslag här som är mindre kulturhistoriskt känsligt och framför allt billigare. De förslag som kom på 3:e plats i den stora arkitekttävlingen (Dikthörnan) kan vara ett alternativ. Att hitta nya lösningar i anslutning till det befintliga biblioteket är även vad personalen vill.

2. Slussen.
Helt enkelt att arbeta in ett bibliotekt i planerna här. Dock stöter detta förslag på patrull i den problematiska närheten till stadsbibliotektet på Medborgarplatsen, vilket är ett av Sveriges största. De kommer hamna för nära varandra.

3. Använd Ferdinand Bogbergs gasklocka i Hjorthagen till bibliotektet.
Detta är min personliga favorit. Det är redan bestämt att gasklockan ska göras om för någon form av kulturverksamhet. Oklart vad ännu. Att då använda dessa planer för bibliotektet lär därmed frigöra en hel del medel (vilket behövs). Hjorthagen må känns lite avlägset idag men när stadsutvecklingsområdet här vid Värtan och Husarviken står klart kommer detta vara en fullt integrerad del av innerstaden.

4. Ny byggnad i city vid den planerade platsen för Klara torn.
Även detta är en favorit. Två flugor i en smäll så att säga. Dels ett nytt bibliotek vid ett centrat läge och dels ett definitivt stopp för alla planerna på det hiskeliga Klara torn. Att få in en levande kulturverksamhet till denna plats vore mycket klokt för att bryta citys kontorsmonotoni.

tisdag 8 december 2009

Rädda Klockhuset i Norra stationsområdet!

Ingen kan väl säga annat än att Norra stationsområdet idag är en rätt embarmlig plats och det planerade stadsutvecklingsområdet här är mycket välkommet. Jag har försås tusentals åsikter om dittan och dattan som behöver justeras i planerna men tänkte här fokusera på det gamla Klockhuset där man plötsligt gjort en helomvändning och nu tänker riva det.
Problemet är två saker. Dels att huset är är vackert och fullt funktionsdugligt i sig. Men framför allt att man i och med att även detta hus rivs kommer radera ut alla fysiska spår av det gamla Norra station (frånsett Värtabanan).
I början av 1920-talet valde man att flytta ut styckegodshanteringen till detta område från Norra Bantorget. Klockhuset byggdes 1924 och alltsedan dess har godshanteringen präglat platsen. En viktig del av Stockholms industrihistoria.
I de tidigare planerna för omvandling tänkte man placera huset mitt i den esplanadliknande park som går i en öst-västlig riktning genom hela området. En utmärkt idé och huset skulle passa bra för div. kulturverksamheter.
Men under utredningens gång fick någon (Wolodarski själv?) plötsligt för sig att det inte gick?! Motiveringen idag är följande:
"I det fortsatta arbetet med bebyggelsestrukturen visade det sig att ett bevarande av Klockhuset inte var förenligt med områdets nya höjdsättning som skulle möjliggöra intunnling av väg och järnväg samt underbyggnadsrätt för garage i de nya kvarteren".
Ärligt talat, fattar någon ett endaste dugg av detta. Varför är Klockhuset ett hinder för höjdsättningen? Är det den alltför täta strukturen (vilken behövs för att få ekonomi i intunnlingen) som gör att den inte får plats? Och sedan när har garage blivit ett hinder för att bygga något ovanpå detta? Obegripligt. Flytta huset ytterligare något då ifall det nu absolut inte gick att ha det på exakt den plats man först tänkt. Oändligt mycket mer komplicerade saker har skett i byggbranschen de senaste åren.
Jag tor man helt enkelt inte orkade tänka om när den första platsen visade sig bli problematisk. Men snälla, en enda byggnad som ett minne är inte för mycket begärt...

fredag 27 november 2009

Almstriden och Hjalmar Mehr

Läser partikollegan Daniel Helldéns utmärkta avhandling om Almstriden i Stockholm 1971 och dess eftermäle. Här ges en grundlig genomgång av inte bara händelseförloppet utan även hela Stockholmspolitiken samt stadsbyggnadsidealen vid denna tid. Och såklart den uppvaknande medborgarrörelsen inom stadsplanefrågor.
Att detta var ett paradigmskifte råder inga som helst tveksamheter om idag. Frågan är dock hur mycket Almstriden och hela Klaratraumat påverkar stadsbyggnaden anno 2009? En hel del kan nog tänkas, även om vi sett en mildring (till det sämre ifall ni frågar mig) de senaste åren.

Enligt mig begicks två övergripande fel. Det ena var det självklara att man vurmade för det funktionsseparerade bilsamhället och slängde ut boende till förmån för motorleder, garage och kontor i hela city.
Det är dock det andra felet som jag finner mer intressant och tänkvärt. Nämligen viljan att hela tiden göra allting på en gång. Ett anammande av de stora svulstiga helhetsgreppen. The big theories som varit ack så dominerande under 1900-talet. Nästan alltid brukar det gå åt pipan när man tillämpar denna metod. Och detta oberoende av hur bra och väl genomtänkta visionerna är. I Stockholm fall tog ju som bekant pengarna dessutom slut mitt under hela tjottabalängen och vi fick inte bara en usel vision utan även en halmesyr och budgettvariant av det hela. Ansvarigt finansborgarråd vid denna tid var Hjalmar Mehr och ja, jag pekar gärna ut honom gång på gång.
En (ej bekräftad men ack så talande) sägen säger att en amerikansk turist någon gång under sent 60-tal ska ha stått och tittat på citygropen (där gallerian nu är belägen) och frågat en förbipasserande ifall det var tyskarna eller ryssen som bombat. Den förbipassernade ska stolt ha svarat att detta hade vi gjort alldeles själva! Ibland avundas jag Danskarna som inte hade råd att förstöra sina städer under denna period...
En annan (bekräftad) story handlar om att Hjalmar Mehrs son ska ha inlett en tidningsintervju en gång med orden "min pappa var inte ond". Hehe, säger en del om hur vi ser på saken idag.

Ibland blossar det upp en debatt om att vi måste fixa till city med nya stora radikala grepp och rivningar. Det är en farlig väg att gå. Problemen i city ska rättas till genom små tålmodiga justeringar. På så sätt finns både pengar och en eftertänksamhet. Jag upplever det som att man faktiskt de senaste 20åren gjort just detta. Och visst håller city på att bli helt okej. Fortsätter vi såhär kan vi nog ha en plats att åter vara stolt över om sisådär 15-20år. Bara att ge sig till tåls...

tisdag 24 november 2009

Bebyggelsen vid Tobaksmonopolet på Söder knepig på flera olika sätt

Vid gamla Tobaksmonopolet nära Tantolunden pågår ett större bostadsprojekt bland de äldre industrierna. Ärendet är på inget sätt en katastrof, men många små oroliga bäckar sipprar fram från alla håll och skapar sammantaget ett olustigt intryck av alltihopa.

1. Två skyddsvärda byggnader kommer rivas.
Framför allt den gamla matsalen är värd att bevaras. Dess fresk, utmed ena väggen, av Bo Beskow tas dock om hand.
Det är inte bara husen i sig som är skyddsvärda utan även industrimiljön som helhet. Frågan man ställer sig är. Varför inte bara bygga om husen till bostäder?
Kostnadsskäl anförs, men jag köper dem inte. Vid både Orionteatern på Söder och Lumafabriken i Sjöstan har man på senare år byggt om de äldre industrierna till bostäder och fått stor lönsamhet i det hela. Faktum är att dessa bostäder är bland de mest populära och dyra som finns idag.

2. Den välskötta parken bebyggs helt samt berget sprängs bort.
Respekten för Stockholms äldre topografi är i princip noll. Liksom vid fallet med Tyskbagarberget på Östermalm utraderar man nu möjligheterna att här få en känsla av hur Stockholms bergiga landskap en gång såg ut. Vill vi ha en helt platt stad? Parken bör istället öppnas upp bättre för allmänheten.

3. Även huset mot Ringvägen är problematsikt då det kommer att delvis skugga Mariaskolans skolgård. En av Stockholms största skolor. Möjligen bör man dock kunna hitta en lösning här.

Glömde jag säga att 12 000 har skrivit på en namninsamling i protest mot planerna...

torsdag 19 november 2009

Historien om sorgebarnet Lindgården går vidare

För er som undrar över det förfallna gula huset utmed Djurgårdsvägen bredvid Blå porten kan jag berätta att det heter Lindgården och förklara varför det ser ut som det gör (samt varför det är principiellt viktigt att det inte rivs).
År 1990 sålde staden fastigheten till ett företag som hette Rotaria Invest samt dess ägare Cohen. Lindgården är den sista bevarade byggnaden från Stockholmsutställningen 1930 och kulturmiljöklassad. Vid denna tid var den även i utmärkt skick. Cohen hade emellertid för avsikt att riva huset och bygga ett större hotell på platsen, vilket han självfallet inte fick.
Han valde då att helt enkelt låta byggnaden förfalla successivt för att den tillslut skulle bli så pass dålig att rivningslov kunde medges. De viten staden utdelade var skrattretande små och 2004 gav stadens egna revisorer en kraftig kritik av hur hur man skött ärendet.
Trots detta gavs tillslut ändå rivningslov 2007 efter att en undermålig/partisk kostnadsberäkning kommit fram till att det skulle bli för dyrt att rusta. Cohens taktik hade lyckats och skickat ut tydliga signaler om hur man kan gå tillväga ifall man vill riva en skydda fastighet. Han själv har dock numera dragit sig ur projektet men även de nya ägarna vill riva och bygga nytt.
Ärendet innehar möjligen någon form av rekord i SBN. Det har troligen varit uppe över 15ggr. Nu rör bråket främst att förslaget på den nya byggnaden är för dominant och främmande i miljön. Tidigare ville man även ha en garageinfart via Blå portens gård vilket skulle inneburit omfattande skador på denna. Tack och lov har man efter samrådet backat här samt även minskat skalan en del. Arkitektfirman ser dock stora problem med hur transportsituationen ska kunna lösas och har börjat tveka.
Den 30 november kommer Djurgårdens hembyggdsförening hålla ett opinionsmöte i frågan där man även tänker presentera en ny kostnadsberäkning av en oberoende expert.
Att rusta och återställa Lindgården till sitt ursprungliga skick och användning som sommarrestaurang är det alternativ som alla kommer bli mest nöjda med. Frågan är även mycket principiellt viktig för att visa att såhär kan det inte få gå till. Den tidigare låsningen med Cohen är nu även borta.
Stockholm stad vill emellertid inte detta då de dels skäms för vad de ställt till med och dels då troligen kommer behöva få ta en stor del av kostnaderna samt kompensera det nya bolaget Ancona. Den kritik som stadens revisorer emellertid framförde av hur ärendet skötts motiverar dock att så ska ske. Det här är en kostnad staden helt enkelt får ta.
Tyvärr visar detta på att även större kommuner som Stockholm inte klarar av att förvalta sina kulturmiljöer eller respektera de lagar som finns. I den bästa av världar skulle det kommunala självstyret få vara oinskränkt, men fram tills dess (läs alltid) är det en absolut nödvändighet att instanser som Länsstyrelsen och RAÄ kan gå in och ta dem i örat när de inte sköter sig.

Det framförs ibland kritik mot att kulturmiljöskydd blir alltför stora belastningar för fastighetsägare som inte klara av att få lönsamhet i dem.
Det här är den andra sidan av detta mynt. Cyniska fastighetsägare som aldrig någonsin haft intressen av att förvalta utan låter husen förfalla med flit för att på sikt ges rivningslov. Låt er inte luras och tro inte att Cohen är ensam...

tisdag 10 november 2009

Möte med Ståthållaren

Igår var jag på slottet för ett möte med Ståthållaren angående de tilltänkta avspärrningarna kring Haga slott som jag tidigare skrivit om.
Sedan tidigare hade jag fått reda på att området inte är detaljplanestyrt och därmed kan Ståthållarämbetet faktiskt göra precis vad de vill oavsätt vad kommunen tycker. Känns lite olustigt enligt mig men så är det. Tack och lov är detta ett exceptionellt undantag. I vilket fall var utsikterna att kunna få dem att minska avspärrningarna minimala och jag hade i princip gett upp redan på förhand. Att det sedan med all tydlighet framkom att de väl tilltagna gränserna var Kronprinsessans högst personliga önskan och att "säkerheten" mer handlade om insynsproblem gjorde inte precis saken enklare.
Å ena sidna anser jag det mycket olyckligt att 7% av Hagaparken nu stängs av från allmänheten för två personers privata trädgård, men å andra sidan kan man förstå dem då de inte kan röra sig fritt utanför denna gräns. Utsattheten och känslan av ständig övervakning skulle iallafall göra mig galen.

måndag 9 november 2009

Äntligen börjar bygget av Spårväg city

Den mycket efterlängtade första etappen av spårväg city är nu igång. Att på sikt knyta ihop innerstaden i en öst-västlig riktning från västra Kungsholmen ända till Lidingö är av största vikt. Speciellt när de nya stadsutvecklingsområdena vid Hjorthagen/Värtan samt Västra Kungsholmen står klara.
Lite smolk i bägaren är att S tyvärr fått ett smärre hjärnsläpp http://www.dn.se/sthlm/omstridd-sparvag-paborjad-1.990203 i frågan (jag gillar egentligen inte kraftuttryck men här kan man inte använda något annat ord). Tillsammans med Handelskammaren lobbar Jan Valeskog och Lars Dahlberg aktivt om att få stopp på det hela. Handelskammaren har i princip gått emot varenda kollektivtrafiksatsning i Stockholm sedan Hedenhös kom paddlandes efter att inlandsisen smält bort (bl.a Tvärbanan). Så fort en ny gågata planeras kan man även alltid räkna med att de är framme och försöker sabotera. Att alla de projekt som de försöker stoppa sedan blir succé (även för det lokala näringslivet) är inget de tycks ta lärdom av.
Jan Valeskog och Lars Dahlberg tillhör den gamla skolans bilvurmande betongsossar. De är båda även varma förespråkare av Förbifarten. Hur länge ska S låter dessa personer få representara sitt parti? Skönt att höra att första etappen ska stå klar redan innan valet. Jag hyste vissa farhågor att S motstånd även skulle dra ned oss i fallet när alla de Stockholmare som vill ha denna koppling nu vänder dem ryggen och röstar borgerligt.
En sak kan jag ge Valeskog. Och det är att det finns en viss risk att spårvägen blir för långsam för att fungera som ett alternativ ifall man ska ta sig hela vägen. En ev. lösning på detta kan vara att se över antalet hållplatser. Erfarenheter från andra Europeiska städer visar även att så inte behöver vara fallet (t.ex Freiburg och Budapest). Dagens moderna spårvagnar ska inte förväxlas med de vi hade på 50-talet. I vilket fall kommer denna satsning avsevärt underlätta vardagen för åtskilliga Stockholmare.

tisdag 3 november 2009

Dessa envisa föreningar

Ibland kan det vara oerhört frustrerande med vissa synnerligen envisa bostadsrättsföreningar som vägrar acceptera stadsbyggnadsnämnens, länsstyrelsens eller länsrättens beslut. De återkommer gång på gång med nya förslag vilka i praktiken oftast är samma som sist. Vanligtvis gäller det balkonger och altaner.
Att man inte godtar stadsbyggnadskontorets ibland (och med all rätt) fyrkantiga bedömningar och vill ha sin sak prövad i nämnen är fullt rimligt och okej. Att man även väljer att överklaga ett negativt besked till länsstyrelsen och sedan länsrätten är även det helt i sin ordning. Men efter dessa rättsliga prövningar bör man ta sig en funderare på om det man vill kanske inte är så lämpligt trots allt.
Vissa föreningar gör dock inte detta och börjar istället att mygla och trixa.
Nu är det en förening på Kungsholmen (Lavetten 11) som tar något form av pris genom att komma in med ett nytt förslag trots att det gamla ärendet fortfarande behandlas av länsrätten. De tycks köra på taktiken att mala på och trötta ut i en strid ström tills något tillslut går igenom. De ändringar de har gjort anser stadsyggnadskontoret vara Litis pendens (ren upprepning) men borgarna vill ge dem sina balkonger trots att både länsstyrelse och tjänstemännen på kontoret säger att det strider mot PBL.
Själv bor jag i ett blåklassat hus och skulle aldrig drömma om att försöka ansöka om balkonger. Ifall man nu anser det så pass viktigt att ha dessa, eller en altan, finns faktiskt åtskilliga ställen att bosätta sig på där de är lämpliga. Men istället verkar vissa vilja förstöra stadsmiljön för sin egen vinnings skull.

tisdag 20 oktober 2009

Om förtätningen i närförorterna

Dn har idag en relevant artikel angående förtätningarna i våra närförorter med särskilt fokus på projektet vid Nybohovshöjden. http://www.dn.se/sthlm/forortsbor-protesterar-mot-att-byggas-ihop-med-stan-1.978007 samt http://www.dn.se/sthlm/tusentals-bostader-byggs-i-soderforort-1.978006

För det första bör nämnas att det här är oerhört komplicerat och svårt. Man bör närma sig dessa frågor med stor respekt och ödmjukhet inför skilda ståndpunkter. Kategoriska uttalanden som dessa http://pjov.wordpress.com/2009/10/20/bakatstravare-sthlm-vs-paris/ är alltid förkastliga oavsätt ståndpunkt.
Personligen föredrar jag den täta stenstaden och jag är medveten om dess miljöfördelar. Jag tror på en utveckling via stadsutvecklingsområdena. Men jag är också medveten om att andra människor föredrar den glesare och grönare förort de valt att bosätta sig i. Exploateringar här bidrar även till att miljön försämras lokalt. Även kulturmiljön riskerar att förstöras oavsätt om den tilltalar en eller ej.
Min slutsats är att varje ärende måste bedömmas individuellt efter just sina unika förutsättningar. Det går att bygga vid Nybohovshöjden. Jag var ute där för två år sedan när ärendet först var aktuellt och tittade. Däremot tar man även en stor tugga av den omkringliggande skogen samt ger sig på en fotbollsplan. Det finns ingen anledning till detta. Att vissa delar är nedgångna är inget argument. Eftersatt underhåll av närmiljön ska lösas med att snygga till istället för att bygga bort. Någon innerstad är det heller inte tal om här. Det kommer ej bli butiker i bottenvåningarna utan ett rent nytt bostadsområde är vad som erbjuds. Mer förort således.
Den askgrå kompromissen av detta projekt är därför att en mer försiktig kompletering är att föredra.

torsdag 15 oktober 2009

Seminarium med Skönhetsrådet

Igår var jag på ett heldagseminarium som Skönhetsrådet bjudit in till i gamla Spårvagnshallarna. Temat var parkmiljöer/parkpolitik samt relationen privat-offentligt. Rådet firar även att man fyller 90år. Grattis!
Föreläsarna var alla välmeriterade och debatten god men så värst mycket nytt att ta med sig hem bjöds tyvärr inte på. Teoretiska utspel varvades med ren kuriosa och vi som ville få lite hårdfakta samt politiska strategier fick gå hem tomhämta. Det avhandlades huruvida park var natur och resonerades kring att planerare inte alltid kanske kan se de värden i för dem tomma platser (mellanrum) men som för medborgaran fyller ett syfte. Att objekt och områden ej är statiska utan dynamiska processer. Vissa ansåg att våra parker idag är eftersatta och vissa ansåg att de inte var det osv osv. Seminariet var dock överlag bra och välarrangerat.
Stockholms nya stadsträdgårdsmästare Pia Krensler duckade för det mesta då hon ansåg sig för ny på tjänsten för att kunna ha en åsikt.
Intressantats var Mårten Wallberg från Naturskyddsföreningen som återigen tryckte på vikten av att räkna på det ekonomiska värde naturen idag ger oss helt gratis. Detta kan inte nog understrykas.
Jag tror dock att det underliggande syftet att planerarna och forskarna skulle träffas och interagera slog ut väl...

måndag 12 oktober 2009

Bråk om ny moske i Rinkeby

Rätt långtgående planer för ombyggnad av en föreningslokal till en moske på Hindertropsgränd nära Rinkeby centrum har orsakat en större proteststorm från grannar i området. Ändringen av detaljplanen väntas ske i januari.
Frågan om en moske i Rinkeby har varit på tal länge och hittills har man misslyckats med att få fram en egen separat byggnad. Ansvarigt borggarråd Joakim Larsson försöker nu istället göra om en föreningslokal, i en lägre fristående byggnad, till en så kallad husmoske. Det är förvisso synd att medel inte tycks finnas (ännu) för en ny fullgod moskebyggnad men ombyggnaden av lokalen tycks vara ett godtagbart alternativ.
Förslaget har emellertid väckt en enorm prostesstorm från boende i flerfamiljhusen runt byggnaden. En "Kommitte" har bildats och samlat in över 220 namnunderskrifter. Man framför att en moske så nära inpå bostadsområdet kommer utgöra ett störande inslag.
Kommitten visar upp en trångsynthet och fördomsfullhet av sällan skådat slag. Inledningsvis understryker man att det inte har något med religion att göra för att i nästa andetag vräka ur sig den ena religiösa fördomen efter den andra. Smått tragikomiska argument (som t.ex en oro att flickor inte ska kunna gå lätt klädda i området längre eller att man ska kunna grilla fläskkarré på gården) varvas med rena påhopp. När de därtill anger en ton i sin skrivelse som försöker vara kränkande (Joakim Larsson kallas genomgående för Moske´Larsson) undrar man om de ens vill bli tagna på allvar?
Husmoskeplanerna ska självfallet realiseras. Den enda invändning jag har är att det finns en viss risk att man nöjer sig med denna halvlösning och att bygget av en "riktig" moske i området aldrig blir av.

fredag 9 oktober 2009

Avspärrningarna vid Haga slott långt värre än befarat!

Att Kronprinsessan Victoria och herr Daniel Westlings planerade flytt till Haga slott skulle innebära något större avspärrningar kring själva slottet är inget konstigt eller upprörande. Men när Statens fastighetsverk nu presenterar de verkliga planerna (märkligt tyst om saken än så länge) har det hela svällt till gigantiska proportioner. De tar i princip hela halvön i besittning (se karatan under- avspärrningen gäller hela halvön, upp till båthamnen, förutom en smal strandremsa samt södra delen vid ekotemplet). Man pratar i positiva ordalag om allmänhetsens fortsatta tillträde men kartan talar sitt tydliga språk. Inte i min vildaste fantasi trodde jag att det skulle vara så här omfattande.
Allting motiveras av säkerhetsskäl vilket såklart är rent dösnack. Är man ute efter säkerhet ska man dels inte bo i Hagaparken och dels inte öka området som behöver övervakas. Enligt all logik är ett mindre område lättare att kontrollera. Det handlar såklart om Kronprinsessans behov av levnadsutrymme. Och visst, jag kan ha förståelse att man känner detta behov då det av naturliga skäl är svårt att röra sig fritt utanför den så att säga egna trädgården. Men var då ärliga med detta och skyll inte på Säpo.
Det talas om att Säpo, Statens fastighetsverk och Kungliga hovstaterna tillsammans har tagit fram förslaget på avgränsningar. Man frågar sig då genast, har inte Solna stad fått säga sitt? Hur kan Solna gå med på att allmänhetens tillträde begränsas i en stor del av sina delar av Nationalstadsparken? Står de bara och bockar och bugar eller vad är det frågan om? Medger Plan- och bygglagen undantag här? Ärendet har inte varit uppe i Solnas stadsbyggnadsnämnd så man kan misstänka att kommunalrådet Anders Ekegren i sin iver att inte stöta sig med hovet försöker mygla bort det hela. Är det så eller har Solna helt enkelt inget att säga till om? Skandal i endera fallet!

onsdag 7 oktober 2009

Så ska vi bygga för unga i Stockholm

Nu har vi äntligen tagit fram ett program inom Miljöpartiet för hur vi ska få fram bostäder till unga och studenter i Stockholm. Ett både utmärkt och realistiskt sådant. Här kommer en sammanfattning:

1. Fler små lägenheter i nybyggnation
Att bygga små, yteffektiva lägenheter är den snabbaste och bästa vägen till en lägre boendekostnad. Yteffektiva lägenheter minskar också resursanvändningen och energianvändningen. Med hjälp av ett yteffektivt byggsätt blir nyproduktionshyran cirka 1500kr per kvadratmeter och år, vilket ger en hyra på c:a 5000kr i månaden för en nybyggd tvåa på 40m2

2. 20% små lägenheter i nyproduktion
Idag är små lägenheter starkt underrepresenterade i nyproduktioner. Detta kan man råda bot på genom att använda markanvisningarna för att styra byggherrarna mot fler små lägenheter (istället för dagens system med högstbjudande). Man kan här ställa krav på att det i planeringen av nya områden reserveras mark för student- och ungdomsbostäder.

3. Sänk p-normen för små lägenheter
En mycket fördyrande omständighet för nybyggnation idag är den höga parkeringsnormen som kräver att en parkeringsplats per lägenhet ska planeras vid nybyggen. För att sänka kostnaderna och stimulera byggherrarna ytterligare att bygga smått kan man sänka denna p-norm vid byggnation av ettor och studentlägenheter. Förslagsvis till en nivå på 0.16 per lägenhet.

4.Sänk tomträttsavgälden för små lägenheter
För att skapa ett större intresse att bygga små studentbostäder bör tomträttsavgälden för små lägenheter som är yteffektiva halveras. Denna subvension finns redan idag för nyproduktion av studentlägenheter, vilken kan stärkas ytterligare.

5. Tillåt kompiskontrakt
De allmännyttiga bolagen ska erbjuda unga mellan 18 och 30år möjlighet att teckna kontrakt på ett rum plus del av gemenskapsytorna i en lägenhet. Vid flytt sägs bara den individuella delen upp och inte hela lägenheten.

6. Bygg även studentrum i korridor
Nya studentrum i korridor har inte byggts på 15år. För att kombinera kostnadseffektivitet med tillräcklig efterfrågan bör man satsa på "minikorridorer", det vill säga max fyra rum per korridor.

7. Avkontorisera city
Många av innerstadens lägenheter används idag som kontor vilket är ett stort slöseri med fungerande och attraktiva lägenheter. Många förorter har dock det motsatta problemet med för få arbetsplaser. Hm...

8. Krav på små lägenheter i ägardirektiven
Stockholms allmännyttiga bostadsbolag ska vara ledande på att bygga små bostäder för framför allt unga och studenter. Uppdraget ges genom ägardirektiv.

9. Införa investeringsstöd för små lägenhet
Under den förra mandatperioden infördes ett statligt investeringsstöd för byggande av bostäder som uppläts med hyresrätt i områden med bostadsbrist. Staten bör införa ett liknande system, där nyproduktion av små hyresrätter subventioneras.

I följande nybyggnadsprojekt vill vi därtill ha en särskild satsning på bostäder för unga och studenter:

Norra Djurgårdsstaden -500 lägenheter
Norra stationsområdet- 1000 lägenheter
Råcksta- 500 lägenheter
Älvsjö- 100 lägenheter
Telefonplan- 500 lägenheter

Moderaterna presenterar nu även sitt förslag till hur de ska underlätta för studenter. Främst genom att sänka p-normen. Det var på tiden! http://www.dn.se/sthlm/ny-norm-for-p-plats-ger-fler-studentrum-1.972475
...men detta + ökade krav på privata fastighetsägare samt ett enklare kösytem (vilket även framförs) räcker inte på långa vägar. Det handlar fortfarande om ett svek!

måndag 5 oktober 2009

Gröna lund expanderar

Redan 1999 påbörjades planerna på en större utvidgning av Gröna lund på den parkeringsplats som nu finns mellan det befintliga tivolit och Aquaria. Sedan hände ingenting fram till 2005 då Samråd hölls för att därefter dö ut igen.
Men nu när nya ägarbytet är klart har man dragit igång på nytt. Samråd och Startpromemorior är sedan länge klara så man går pang på detaljplanen direkt.
Runt hela den nya delen byggs hus vilka ramar in den och får Falkenbergsgatan och Allmäna gränd att bli mer stadslika. Så långt allt väl.
Det första problemet är att Aquaria ligger lite pyrt till. Den befintliga byggnaden kommer rivas och det är inte helt klart att museet öppnar igen efter att det nya huset står klart.
Det andra problemet är "surprise surprise" den nya berg- och dalbanan samt ett nytt Fritt-falliknande torn som kallas för kättingslunga. Berg- och dalbanan ges en höjd på 37m vilket kan vara godtagbart (jag har full förståelse för att man inte vill ha en sådan alltför låg). Problemet är att den hamnar väldigt nära Galärkyrkogården samt Estoniaminnet. Kanske inte alltför lyckat. Möjligen bör man således se över placeringen av åkattraktionen igen.
Kättingslungan måste dock bara bort! Den kommer bli 90m hög (högre än Fritt fall) och bli mycket dominerande i stadsbilden. Man talar till och med att det kommer utgöra ett nytt landmärke i staden. Ett direkt vedervärdigt inslag som på alla sätt förfular Stockholm oavsätt smak. Jag bävar!

Nu har även DN lagt upp en artikel om ärendet: http://www.dn.se/sthlm/beslut-fattas-om-grona-lunds-utbyggnad-1.969854

lördag 3 oktober 2009

Punkthuset i Bredäng...är Sheraton i Kairo informerade?

Så var plötsligt planerna på de nya punkthusen vid Bredängs centrum tillbaka. Jag var övertygad om att de var det bland de första som skulle försvinna i och med finanskrisen. Dock inte. Men denna gång i förminskad skala. Endast ett av de tidigare planerade två husen återstår (man har valt att slå ihop dem till en enda tjockare byggnad). Höjden tycks vara densamma på 14-16 våningar. Vi talar alltså om en riktig baddare.
Jag var tidigare kraftigt emot dessa planer då det handlade om punkthus placerade mitt på en grönyta i Bredängs centrum. Det sista detta område behövde var ytterligare en kloss.
Har fortfarande en hel del stora invändningar men klara förbättringar har skett. Bl.a planeras byggnaden nu som ett så kallat "egenvärmehus", vilket är en variant av passivhus. Tanken är att människor och apparater hjälper till att värma det, men det framgår ej hur många kWh/kvm/år målet är. Med dessa ambitioner blir man dock alltid mer välvillig till planerna. Det pratas därtill om att försöka få in äffärslokaler i bottenvåningen.
Planförslagets stora katastrof är dock att det planeras för en rätt omfattande ytparkering. Denna kommer enligt planskissen ta upp nästan hela den återstående gräsytan? Detta kan förstås på inga som helt vilkor godtas. Speciellt inte som man även planerar för ett garage. Ytparkeringen måste bort och p-talet (0.9) sänkas kraftigt. Grönskompensationen stannar väl som vanligt vid lite planteringar och utbyte av någon gunga.

onsdag 30 september 2009

Upprustningen av Lövstavägen

Hässelby gård befinner sig för närvarande i en expansiv fas och stort fokus ligger på att utveckla den rätt sjaskiga Lövstavägen. Detta ska ske genom bostadsbebyggelse. Dels på södra sidan i Vinsta och dels uppe på Johannelundstoppen. Ren naturmark tas i anspråk, men det ska erskännas att den inte alltid har speciellt rekreativ värden då industriområden och motorvägar gör sitt bästa för att hålla folk borta.
Djur och växter skräms dock ej och områdena är viktiga spridningsstråk. Speciellt mellan Karl Bondes skog och Johannelundområdet. Intrången är härav något för grova. I Vinsta, där en startpromemoria just kommit igång, rör det sig om 240 lägenheter. Som vanligt talas om grönkompensation och att "förbättra närliggande värdefulla naturområden". Spridningsstråket ska inte klippas av. Men vid en närmare granskning består dessa förbättringar endast av en liten upprustning av en stig. Byggnaderna ska även placeras med tanke på ståket. Det räcker inte. Antingen minskar man antalet byggnader eller så får man verkligen kompensera på riktigt. Området kommer även bli ett mycket bilburet sådant i ett rätt isolerat läge. Tveksamt därtill om husen höjer statusen. Min gissning är att kvaliten på byggnaderna blir så pass undermålig att området kommer fortsätta kännas lika fult.
Det talas även om det positiva i att man nu får bort ett stort upplag i västra delen av Vinsta. Man kan då undra, var tar detta upplag vägen? Går det och gömmer sig bakom ett buskage eller hamnar det möjligen i Högdalen...

torsdag 24 september 2009

Punkt 1 ska inte ses som ett hot utan som ett förtydligande

Det finns förtås oerhört mycket att säga om dagens ledare i DN där de lyfter fram fem punkter för Stockholm:
http://www.dn.se/opinion/huvudledare/fem-punkter-for-stockholm-1.958317
Jag står bakom samtliga utom den delen av punkt 2 som handlar om friare hyresregleringar vilket skapar segregation. Centern går så långt att de vill ha helt fria marknadshyror vilket jag betraktar som en synnerligen extrem hållning, men ur ett krasst väljarperspektiv är rätt bekväm med att de anammar (det finns kanske en anlening att MP går som tåget i Sthlm medans Centern står kvar och stampar kring 3%) . Jag tänkte dock inte här födjupa mig i punkterna närmare då de redan i andra sammanhang kommenteras av mig ett flertal gånger. För vidare information se gärna tidigare inlägg och kommentarer på denna blogg.
Istället vill jag fokusera på det missförstånd som tycks råda mellan bloggkommentarerna (i skrivande stund 8st.) och DNs punkt 1 (till vilken nästan alla är kritiska).
Av någon alldening uppfattar de tanken om att vårda det befintliga som ett hot mot det nya. Dn:s rätt försiktiga uttalanden leder genast till stora ramaskrin om kulturkonservatism och 1700-tal. Varför ständigt denna benägenhet till att överdriva?
http://federley.blogspot.com/2009/09/bland-annat-darfor-hoppas-jag-han-blir.html

http://perankersjo.blogspot.com/2009/09/statister-i-ett-1700-tals-high.html

http://www.yimby.se/2009/09/blandade-intryck-fran-dn-_810.html

http://sevedmonke.blogspot.com/2009/09/lat-stockholm-vaxa.html

http://ifrihet.wordpress.com/2009/09/23/mesiga-dn/

Inget kan vara mer fel. Det är genom att ta avstamp i det befintliga och bygga vidare på detta unika värden skapas. Kulturmiljöer och dyl. är inget hinder för utvecklingen utan en resurs och möjlighet.
Låt oss granska det hela lite noggrannare:
När det kommer till lämpliga platser för nybyggnation finns i grova drag två scenarion. 1. Där det finns befintlig kulturmiljö på plasen som bör respekteras och 2. där det inte finns någon sådan (t.ex i stort sett samtliga stadsutvecklingsområden). Där dessa värden inte finns kan man leka och lattja hur mycket man vill och där de finns bör man vara mer försiktig och anpassa sig. Vad är egentligen problemet?
Hur är det då med alla dessa kulturkonservativas och nej-sägares inflytande som verkar vara så monumentalt. Sedan 2006 har endast ett enda byggprojekt blåsts av politiskt tack vare protester från boende. Det var på Kampementsbacken på Gärdet. Ett enda ärende! En tre-fyra ärenden (bl.a i Midsommarkransen) har även arbetats om. Så mycket för myten om närboendes och kulturkonservativas påverkan. Därtill körs skönhetsrådets och stadsmuseets remissyttranden ständigt över med en nästan klinisk noggrannhet.
Vad som däremot har stoppat flertalet projekt är ekonomin. Här finns ett verkligt problem. Nya stadsbiblioteket hänger t.ex inte löst för protesterna utan för att det saknas pengar. Varför kan inte fokus ligga på detta istället? Varför låssas att det är en massa kulturkonservativa som sätter käppar i hjulet när det är pengarna som är den verkliga bromsen.
"Men alla regler drar upp kostnaderna" kanske någon påpekar. Förvisso, men reglerna handlar oftast om kvalitet och säkerhet.
Så mitt råd till Ankersjö och grabbarna är. Vill ni ha era spektakulära skrytbyggen. Gå ut och skramla med bössan istället för att gnälla vid datorn...

måndag 21 september 2009

En bra början, eller ett spel för gallerierna?

DN skriver återigen om ett av mina favoritprojekt; Norra Djurgårdsstaden http://www.dn.se/sthlm/stockholms-nya-grona-stadsdel-1.956586

Intressant att de fokuserar på energibesparingen denna gång. Ännu intressantare att herr Sprängsten verkar vilja ifrågasätta detta utmärkta (och fullt rimliga- vi menar att man kan gå ännu längre, se nedan) mål trots att byggherrarna är helt med på noterna.
Jag var i förra veckan på konferensen International Association for Landscape Ecology vilken gick av stapeln i Stockholm och som fokuserade mycket på just Norra Djugårdsstadsprojektet. Ulla Hamilton var bl.a där och försökte ta åt sig äran av att Stockholm utsetts till Europas miljöhuvudstad...man bara gapar!
Oron på konferensen var mycket stor att man täpper till den så känsliga ekologiska getingmidjan mellan norra och södra Djurgården. Flera åtgärder planeras dock för att undvika detta (bl.a en grön korridor vilken nu har breddats från 40 till 50m), men frågan är räcker de till? Djurgårdens mycket stora biologiska värden (även ur ett internationellt perspektiv) påpekades gång på gång.
Men oavsätt hur ambitiösa byggplanerna i Norra Djurgårdsstaden än är kan jag inte låta bli att slås av tanken att det bara är ett spel för gallerierna. I övriga Stockholm presenteras planärende på planärende där absolut ingenting händer. Ingenting! Varför, varför gör man inte alltid som här?
Stureplanscentern kommenterar artikeln http://www.stureplanscentern.se/2009/09/21/reglerad-bostadspolitik-ger-samre-och-farre-bostader/ med att försöka slå ett slag för att avreglera bostadspolitisken. Det kan jag köpa beträffande p-normen men inte i övrigt. Argumenten är riktigt polpulistiska. Det ska vara lösningar Nu, genast och på momangen! Kortsiktighet tycks vara ledordet. Stockholm stad tänker och planerar dock långsiktigt och försöker få in ett helhetsgrepp. Man samordnar byggbolagens arbeten så att inga variablar missas. Staden är även en garant mot fuskbyggen, direkt olämpliga projekt och annat mygel. Att tro att marknaden alltid ordnar detta är naivt. Men avregleringstankarna bottnar nog i Centerns drömmar om High Chaparral och bristande respekt för Stockholm.
Vad som dock kan vara viktigt för att i detta läge få fram fler billiga bostäder utan att behöva göra alltför stora avkall på kvaliten är att bygga mindre lägenheter, och därmed få plats med fler. Här finns kanske lösningen till att både äta kakan och ha den kvar.

torsdag 17 september 2009

Aspuddsvisionen

DN tar idag upp den vision över Aspudden som vi tipsade dem om nyligen (http://www.dn.se/sthlm/aspudden-ska-bli-stadslik-1.954514).
Alldeles utmärkt att det nu uppmärksammas då detta hittills helt undanhållits för allmänheten. Understrykas bör att det är just en vision och inget annat. Men även denna typ av långsiktiga planer bör boende i närområdet få känna till. Några av delarna behandlas också redan nu som detaljplaner.
Abit Dundar (FP) försöker underminera våra argument med det klassiska att man måste bygga någonstans för det ständigt ökade antalet Stockholmare och indirekt antyda att vi inte vill det. Detta är fel. Vi har en full beredskap för var och hur bostäder ska byggas. Och en del vill vi även ha i Aspudden. Men inte på alla ställen (eller på det sätt) som presenteras här och inte genom detta smusslande.

fredag 11 september 2009

Norra Djurgårdsstaden går från klarhet till klarhet

Om ändå alla nybyggnationer kunde vara som Norra Djurgårdsstaden vid Hjorthagen. Detta stadsutvecklingsområde innehöll till en början en del farhågor om påverkan på Nationalstadsparken vid Husarviken men har nu utvecklats till det kanske mest lovande bostadsområde någonsin i Stockholm.
Miljöprofilen är mycket hög. Inte riktigt passivhusstandard men nästan. P-talet hålls nere och man stasar mycket på gröna samband och spridningskorridorer (bl.a en groddjurstunnel). En del farhågor kvarstår dock att man stryper denna så känsliga getingmidja ekologiskt mellan Norra och söder Djurgården.
Trots detta byggs tät stenstad. Inte riktigt som Vasastan såklart men tätare än Sjöstaden. Vi får en utmärkt stadsstruktur med bra markutnyttjande. Höjden på byggnaderna mot Husarviken har minskats samt dragits in något och istället förlägger man de högre byggnaderna något längre in samt de regelrätta skyskraporna en bit bort vid Värtan och hamnen i Ropsten. Helt rätt! Arkitekturen är spännande och håller hög kvalitet. Fler hyresrätter än bostadsrätter skapas, varav en mycket stor del är studentlägenheter. Nu gäller bara att man lyckas ro i hamn alltihopa med.
Trots områdets mycket lovande potential bör dock understrykas att vi gärna sett ännu högre ställda miljöambitioner (så klart)...

tisdag 8 september 2009

Alla nya bostadsprojekt bör uppfylla passivhusstandard

Den byggda miljön i Sverige står för ca 40 procent av energianvändningen. Det krävs därför flera olika strategier i ny såväl som befintlig bebyggelse för att minska dess energianvändning och klimatpåverkan. Ska vi nå svenska och internationella klimatmål samt mål för energieffektivisering måste den nyproducerade bebyggelsen hålla mycket hög miljöstandard.

Sedan 2007 är det inte längre ett bindande åtagande att följa programmet vid nybyggnation i Stockholm. Stockholms ”Program för miljöanpassat byggande” innehåller riktlinjer för miljöanpassning av hela byggnaden med allt ifrån materialval och energieffektivitet hos vitvaror till avfallshantering och grönytor. Programmet har bidragit stort till att utveckla miljötänkandet vid nybyggnation. Samtidigt visar utvärderingar att de krav som ställs inte följs upp i tillräckligt hög utsträckning. Endast ca 40 procent av de hus som utvärderats klarar programmets energikrav. Boverket har också regler, BBR 2008, om hur mycket energi ett nybyggt hus maximalt ska förbruka, vilket är 110 kWh/kvm/år. Dessa regler ska följas upp av byggherren själv, vilket gör dem relativt tandlösa.

Under de senaste åren har det byggts s.k. passivhus i flera delar av Sverige. Dessa hus som först utvecklades i Tyskland förbrukar ytterst lite energi genom att man bygger täta klimatskal, återvinner frånluft och använder vitvaror med energiklass A. Enligt definitionen för passivhus ska dessa inte förbruka mer än 45 kWh/kvm/år i södra delen av Sverige där Stockholm ingår. Passivhusen kostar något mer att bygga, ca 2-3 procent, men erfarenheter från t.ex. Norra Älvstranden i Göteborg visar på att dessa kostnader snabbt hämtas igen då driftskostnaderna minskar p.g.a. energibesparingen. Välkonstruerade täta hus skapar dessutom en god innemiljö och tekniken som används för att bygga dem är beprövad.

I Västsverige har passivhus och lågenergihus haft en mycket mer gynnsam utveckling än i Stockholm där endast ett fåtal projekt påbörjats. Gemensamt för orter där passivhus byggts är ett starkt lokalt och regionalt stöd. Genom att inte ställa krav på eller aktivt stödja energisnål bebyggelse missgynnas den utvecklingen. För att lågenergihusen ska bli mer än en marginell företeelse måste därför Stockholms stad ta ledningen och visa vägen genom att ställa krav på energieffektiv ny bebyggelse.

Ett hus byggs för att stå åtminstone i hundra år och därför är det viktigt att det är energieffektivt från byggande till rivning. Val av energieffektiva byggmaterial, t.ex. trästommar istället för betongstommar är ett exempel. För att minska energianvändningen under bruksfasen bör husen ha goda klimatskal och snåla armaturer. Vid rivning bör materialen kunna separeras och återvinnas.

En undersökning från SABO visar också att energianvändningen i praktiken ofta inte överensstämmer med vad som sagts från början. Det beror dels på att de beräkningar som gjorts i förväg inte stämmer överens med verkligheten och dels på att de boendes livsstil bidrar till högre energiförbrukning än kalkylerat. Detta visar erfarenheterna från Hammarby Sjöstad. Därför är det av högsta vikt att energikraven följs upp och att det avsätts resurser för detta. Enligt stadsbyggnadskontoret gör stadens byggnadsinspektörer idag ingen kontroll i efterhand om energikraven uppfylls.

Stockholm stad äger ungefär 70 % av marken inom kommungränsen och det som byggs på den marken kan kommunen styra över. När detaljplaner tas fram med byggherrar kan staden ställa olika krav. Då erfarenheterna från ”Program för miljöanpassat byggande” visar att efterlevnaden är bristfällig krävs en mer utvecklad uppföljning. Dels behöver Stockholms erbjuda kunskapsstöd i energisnålt byggande för dem som bygger i Stockholm och dels behöver det finnas en uppföljning i efterhand som kontrollerar att ställda krav följs. I de fall åtagandena inte fullföljs innebär det ett avtalsbrott och därmed finns möjligheten att utkräva kännbara viten.

Som nämnt kostar det bara marginellt mer att producera passiv/lågenergihus och husen lönar sig på sikt eftersom driftskostnaderna blir lägre. En viktig orsak till att lågenergihus trots detta inte byggs är enligt passivhusarkitekten Hans Eek byggindustrins konservatism och bristande samarbete mellan byggare, konsulter och hantverkare. Därför är det viktigt att samordningen förbättras och att det finns en energi/miljöansvarig i varje byggprojekt. I Göteborgs program ”Miljöanpassat byggande” föreslås att den köpta energin för varmvatten, uppvärmning och driftel inte ska överstiga 45kWh/ kvm golvyta och år vid markanvisningar. Det finns ingen anledning till att Stockholm ska vara sämre. Förutsättningarna finns och vi ser det som fullt möjligt att all ny bebyggelse efter år 2010 inte bör ha en högre energianvändning än 45 kWh/kvm/år.

fredag 4 september 2009

Tror ens Motormännen själva på det här?

Motormännen hävdar (igen) att Förbifarten skulle vara bra för miljön. http://www.dn.se/sthlm/forbifarten-ar-bra-for-miljon-1.944571
Det är smått fascinerande hur en organisation som först de senaste två åren tvingats att skapa sig ett miljötänk hastigt och lustigt tror sig veta bättre i frågorna än t.ex Naturskyddsföreningen.
Deras framförda argument att en bättre flytande trafik är mer miljövänlig än en stillastående är korrekt i sak (förutsatt att trafiken verkligen kommer flyta bättre- tveksamt ur ett 10års perspektiv). Men utifrån detta drar de den smått vansinniga slutsatsen att denna fördel skulle uppväga alla de andra ökade utsläpp Förbifarten innebär. Man gapar.
Varför kan de inte vara ärliga och istället uttrycka sig något i stil med. "De utsläpp Förbifart Stockholm skapar dämpas dock något av det faktum att trafiken inte kommer bli lika stillastående..."

Nu blir man bara sur och förbannad på dem.

onsdag 2 september 2009

Hybris på Lilla Essingen

Nu ska bostadsprojekten på Lilla Essingen byggas färdigt genom 400 nya lägenheter på den idag av Essingeleden avklippta delen av ön (Primusområdet). De befintliga fabriks- och kontorshusen rivs eller byggs om. Gott så, här har de äldre byggnaderna inget kulturhistoriskt värde till skillnad från Luxområdet där man gick något för hårt fram.
Men jag är tveksam att det blir det högstatusboende man så hett önskar skapa. Redan nu börjar de boende vid Luxomrdået känna sig lurade av vad som blev. Avgaser och åter avsgaser samt en ständigt pågående bullermatta från Essingeleden går inte att komma ifrån. Och Primusområdet är beläget ännu närmare motorleden. DN skrev om saken förra veckan.
http://www.dn.se/sthlm/400-nya-bostader-pa-lilla-essingen-1.940423

Vad som är riktigt (tragi)komiskt är att "strand"promenaden kommer att kallas för Primus Riviera!! Kom igen nu. Delar av denna ligger delvis under bron. En av Stockholms mest bullerstörda platser. Riviera!? Och Mälaren ska kanske döpas om till Cote D'Azur. Jag kan redan se mäklarannonserna framför mig. Det blir ett löjets skimmer över det hela. Ungefär som kampanjen för Annedal härom året när modellerna stod i sjömansdräkter på affischen och hela klabbet marknadsfördes som "ett härligt strandboende" eller något åt det hållet. Den lilla förskrämda Bällstaån som var ursäkten till hela denna vattenvurm är nästan att betrakta som en bäck.
Men jag önskar ändå lycka till. Vem vet, det kan kanske slå väl ut. Kanhända öppnar Nikki Beach en filial här till 2012.

tisdag 1 september 2009

Balkongliberalismen slår nya rekord

Efter valet 2006 slängde dåvarande stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund ur sig den synnerligen märkliga kommentaren "det är en mänsklig rättighet att ha balkong". Och majoriteten i Stockholms stadshus har efter detta städigt trappat upp sin liberala hållning till att tillåta balkonger på mer och mer olämpliga platser.
Tidigare har de emellertid endast förstört en och annan fasad men numera släpper de titt som tätt även igenom balkonger på husfasader som är en del av stadssilhuetten. Väl exponerade radet av utstickande klossar. En sakta gradvis förfulning av staden som sker i det dolda.
Nu senast fick en förening vid Pålsundsparken på Söder igenom balkonger på fasaden mot vattnet av en synnerligen kulturhistoriskt värdefull byggnad. Jag tror inte ens de själva räknade med det hela.

lördag 29 augusti 2009

Sippans kiosk blir kvar

Oron har länge varit stor vad som ska hända med Sippans kiosk på Odenplan i och med ombyggnaderna för Citybanan. Där kiosken står idag kommer det stora schaktet öppnas och kiosken måste därmed bort.
Men det blir ingen rivning, utan kioskens kulturhistoriska värde motiverar att man förvarar den på en säker plats under byggtiden för att sedan placera tillbaka den igen när schaktet är borta.
Sippans kiosk har bl.a. beskrivits som Odenplans själ. Det är kanske att ta i lite väl mycket. Men trevligt att den nu blir kvar.

torsdag 27 augusti 2009

Att bygga på redan exploaterad mark

Att främst bygga på redan exploaterad mark är ett mantra som de flesta idag anammar (så även jag). Det hela är dock tyvärr inte helt okomplicerat. Förutom det självklara problemet att hitta disponibel sådan tillkommer ofta rätt omfattande saneringskostnader av marken innan byggnation kan ske. Kort sagt, det hela blir dyrare. Härav att byggbolagen ofta försöker ge sig på grönytorna istället.
En annan sida av det hela som kan synas rätt sjävklar men som sällan nämns är, var tar alla de industrier vägen som måste flytta på sig? Svar: de flyttar bara lite längre ut med ökade transporter och annan grönmark som tas i anspråk som följd. Ur ett större perspektiv är det inte helt självklart att man ska putta bort fungerande lokala industrier när bostadsmarknaden tränger sig på.
Som exempel kan nämnas en omfattande utvidgning av industriområdet öster om Högdalstoppen som nu sker i det tysta. Rätt stora naturområden kommer tas i anspråk. Förvisso gör man det i just detta fall hyfsat bra med ett samlande av industrierna (och därmed även transporterna) samt viss respekt för rekreationsvärdena och den biologiska mångfalden. Att en större biogasanläggning nu äntligen även ska anläggas här är därtill alldeles förträffligt.
Men faktum kvarstår. Grönmark förvinner och bullret ökar ovillkorligen för Högdalsborna i samma takt som närförorterna blir av med sina problem. Kan vara bra att ha i åtanke när Liljeholmen rustas vidare.

tisdag 25 augusti 2009

Kulturmiljödebatten i Stockholm allt mer hätsk

Synen mellan bevarande av Stockholms kulturmiljöer eller ett gott företagsklimat har dragits till sin spets mellan oppositionen och majoriteten (helt i onödan).

De borgerliga partiernas ambition om ett ”företagande i världsklass” och Stockholm som ”The Capital of Scandinavia” har fått dem att helt ge upp alla anständiga krav på kommunens kultur- och naturmiljöer. Står dessa i vägen för företagsklimatet får de ovillkorligen ge vika. En klar polarisering har alltmer framträtt mellan oppositionen och borgarna. Stockholms byggnadsordning, som ger riktlinjer vid uppförande av ny bebyggelse, har flera gånger körts över och därmed blivit alltmer verkningslös.
Det hela är inte bara olycksbådande utan även direkt onödigt. Kultur- och naturvärden är inget hinder för en regions utveckling. Tvärtom har dessa visat sig få en allt större betydelse för olika orters konkurrensförmåga. Både när det gäller att locka till sig företag och turister eller kompetent arbetskraft. Med ett säkerställande av de värden som gör Stockholm just så unikt och attraktivt som det är idag kan vår stad fortsätta att utvecklas och vara ett föredöme för hela östersjöregionen.

Splittringen i synen på detta drogs till sin spets och illustrerades väl i två debatter som uppstod nyligen. Den ena angående en upprustning av en av Mälarvarvets gamla byggnader på Långholmen.
Mälarvarvet har bedrivit varvsverksamhet på platsen ända sedan 1600-talet. Här kan den intresserade Stockholmaren följa verksamhetens förlopp genom åren i dess byggnader från olika tidsepoker. En unik möjlighet att studera ett stycke industrihistoria.
Men vid ombyggnaden raderade Mälarvarvet, i företagsandans namn, helt ut allt vad husets karaktär och historia hette i en olaglig upprustning. Stadsbyggnadskontoret utdömde ett rekordvite (på två miljoner kronor) och krävde ett omedelbart återställande men de borgerliga partierna valde ändå att låta Mälarvarvets ombyggnad stå kvar samt slippa böterna. Detta trots att de brutit mot alla tänkbara regler och föreskrifter.
I den andra konflikten som rörde en ombyggnad av Trygg Hansa-huset, vilken även lyftes fram i flera medier, var majoriteten än tuffare i sina uttalanden. De skrev bl.a.

I och med sin blåklassning av Trygg Hansa-huset har Stockholms stadsmuseum med all önskvärd tydlighet visat att deras klassningar degraderats i betydelse. Stadsbyggnadsnämnden kommer att bortse från denna och liknande ogenomtänkta klassningar framgent.
Trygg Hansa-huset kan på intet vis motsvara Plan- och bygglagens intentioner om skydd för en byggnad särskilt värdefull ur historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. Istället är det ett hån mot blåklassade byggnader som Östbergs stadshus, Asplunds stadsbibliotek eller de fem hötorgsskraporna att på detta häpnadsväckande vis urvattna begreppet.


Vårat svar var lika självklart som nödvändigt:

Stadsbyggnadsnämnden gör ingen egen värdering i den av expertis fastslagna klassificering av byggnader. Nämnden sätter stort värde och förtroende till det arbete fackutbildade och högt meriterade antikvarier genomför.Nämnden vill därtill understryka vikten av att inte underminera denna expertis genom eget godtycke och högst subjektiva lekmannabedömningar. De historiska lärdomar vi kan dra är istället att tycke och smak ständigt varierar och omprövas av nya generationer. Även sådan som för samtiden kan uppfattas enkelt och främmande. De söderkåkar som idag skattas så högt hade som ex. inget värde vid rivningshysterierna kring förra sekelskiftet. Låt oss inte göra om samma misstag beträffande det sena 1900-talets arkitektur.

Tyvärr spär bara denna typ av konfrontationer på de olika ståndpunkterna och piskar majoriteten att stå fast än mer i sin sak. Tur att det bara är ett år kvar till valet nu...

måndag 24 augusti 2009

Känslig hällmark i Årsta hotad

80 lägenheter i kvarteret Sommern och utmed Skagersvägen planeras just nu för fullt. Starpromemorian gick igenom Stadsbyggnadsnämnen den 20aug.
Ärendet visar upp alla tänkbara fel vilka går att frambringa. Området pekas ut som känsligt både ur ett biologisk och social perspektiv. Det är speciellt hällmarkstallskogen uppe på kullen söder om Sköntorpsvägen som är synnerligen olyckligt att ge sig på. Det märkliga är att man väljer att gå vidare trots att man konstaterar dess stora biologiska värden. Normalt förfarande är annars att grönområdets betydelse i stället slentrianmässigt avfärdas. Nu tycks vi således ha kommit dit att även viktigare områden får offras.
Vad är det då vi får i detta av staden utpekade stadsutvecklingsområde? Tät stenstad? spännande arkitektur? Nix, såklart inte. Trötta punkthus är vad som återigen bjuds. Mera bilburen och socialt hämmande förort således. Några energieffektiviseringsambitioner går inte heller att finna överhuvudtaget. Det är samma energislukande monster som alltid.
Man skulle önska att denna typ av ärenden hörde till undantagen. En kvarleva från förra seklet som nu går sista ronden. Men nej, tyvärr. Det är fortfarande just denna typ av projekt som ohotat dominerar.