Historien om sorgebarnet Lindgården går vidare

För er som undrar över det förfallna gula huset utmed Djurgårdsvägen bredvid Blå porten kan jag berätta att det heter Lindgården och förklara varför det ser ut som det gör (samt varför det är principiellt viktigt att det inte rivs).
År 1990 sålde staden fastigheten till ett företag som hette Rotaria Invest samt dess ägare Cohen. Lindgården är den sista bevarade byggnaden från Stockholmsutställningen 1930 och kulturmiljöklassad. Vid denna tid var den även i utmärkt skick. Cohen hade emellertid för avsikt att riva huset och bygga ett större hotell på platsen, vilket han självfallet inte fick.
Han valde då att helt enkelt låta byggnaden förfalla successivt för att den tillslut skulle bli så pass dålig att rivningslov kunde medges. De viten staden utdelade var skrattretande små och 2004 gav stadens egna revisorer en kraftig kritik av hur hur man skött ärendet.
Trots detta gavs tillslut ändå rivningslov 2007 efter att en undermålig/partisk kostnadsberäkning kommit fram till att det skulle bli för dyrt att rusta. Cohens taktik hade lyckats och skickat ut tydliga signaler om hur man kan gå tillväga ifall man vill riva en skydda fastighet. Han själv har dock numera dragit sig ur projektet men även de nya ägarna vill riva och bygga nytt.
Ärendet innehar möjligen någon form av rekord i SBN. Det har troligen varit uppe över 15ggr. Nu rör bråket främst att förslaget på den nya byggnaden är för dominant och främmande i miljön. Tidigare ville man även ha en garageinfart via Blå portens gård vilket skulle inneburit omfattande skador på denna. Tack och lov har man efter samrådet backat här samt även minskat skalan en del. Arkitektfirman ser dock stora problem med hur transportsituationen ska kunna lösas och har börjat tveka.
Den 30 november kommer Djurgårdens hembyggdsförening hålla ett opinionsmöte i frågan där man även tänker presentera en ny kostnadsberäkning av en oberoende expert.
Att rusta och återställa Lindgården till sitt ursprungliga skick och användning som sommarrestaurang är det alternativ som alla kommer bli mest nöjda med. Frågan är även mycket principiellt viktig för att visa att såhär kan det inte få gå till. Den tidigare låsningen med Cohen är nu även borta.
Stockholm stad vill emellertid inte detta då de dels skäms för vad de ställt till med och dels då troligen kommer behöva få ta en stor del av kostnaderna samt kompensera det nya bolaget Ancona. Den kritik som stadens revisorer emellertid framförde av hur ärendet skötts motiverar dock att så ska ske. Det här är en kostnad staden helt enkelt får ta.
Tyvärr visar detta på att även större kommuner som Stockholm inte klarar av att förvalta sina kulturmiljöer eller respektera de lagar som finns. I den bästa av världar skulle det kommunala självstyret få vara oinskränkt, men fram tills dess (läs alltid) är det en absolut nödvändighet att instanser som Länsstyrelsen och RAÄ kan gå in och ta dem i örat när de inte sköter sig.

Det framförs ibland kritik mot att kulturmiljöskydd blir alltför stora belastningar för fastighetsägare som inte klara av att få lönsamhet i dem.
Det här är den andra sidan av detta mynt. Cyniska fastighetsägare som aldrig någonsin haft intressen av att förvalta utan låter husen förfalla med flit för att på sikt ges rivningslov. Låt er inte luras och tro inte att Cohen är ensam...