fredag 27 november 2009

Almstriden och Hjalmar Mehr

Läser partikollegan Daniel Helldéns utmärkta avhandling om Almstriden i Stockholm 1971 och dess eftermäle. Här ges en grundlig genomgång av inte bara händelseförloppet utan även hela Stockholmspolitiken samt stadsbyggnadsidealen vid denna tid. Och såklart den uppvaknande medborgarrörelsen inom stadsplanefrågor.
Att detta var ett paradigmskifte råder inga som helst tveksamheter om idag. Frågan är dock hur mycket Almstriden och hela Klaratraumat påverkar stadsbyggnaden anno 2009? En hel del kan nog tänkas, även om vi sett en mildring (till det sämre ifall ni frågar mig) de senaste åren.

Enligt mig begicks två övergripande fel. Det ena var det självklara att man vurmade för det funktionsseparerade bilsamhället och slängde ut boende till förmån för motorleder, garage och kontor i hela city.
Det är dock det andra felet som jag finner mer intressant och tänkvärt. Nämligen viljan att hela tiden göra allting på en gång. Ett anammande av de stora svulstiga helhetsgreppen. The big theories som varit ack så dominerande under 1900-talet. Nästan alltid brukar det gå åt pipan när man tillämpar denna metod. Och detta oberoende av hur bra och väl genomtänkta visionerna är. I Stockholm fall tog ju som bekant pengarna dessutom slut mitt under hela tjottabalängen och vi fick inte bara en usel vision utan även en halmesyr och budgettvariant av det hela. Ansvarigt finansborgarråd vid denna tid var Hjalmar Mehr och ja, jag pekar gärna ut honom gång på gång.
En (ej bekräftad men ack så talande) sägen säger att en amerikansk turist någon gång under sent 60-tal ska ha stått och tittat på citygropen (där gallerian nu är belägen) och frågat en förbipasserande ifall det var tyskarna eller ryssen som bombat. Den förbipassernade ska stolt ha svarat att detta hade vi gjort alldeles själva! Ibland avundas jag Danskarna som inte hade råd att förstöra sina städer under denna period...
En annan (bekräftad) story handlar om att Hjalmar Mehrs son ska ha inlett en tidningsintervju en gång med orden "min pappa var inte ond". Hehe, säger en del om hur vi ser på saken idag.

Ibland blossar det upp en debatt om att vi måste fixa till city med nya stora radikala grepp och rivningar. Det är en farlig väg att gå. Problemen i city ska rättas till genom små tålmodiga justeringar. På så sätt finns både pengar och en eftertänksamhet. Jag upplever det som att man faktiskt de senaste 20åren gjort just detta. Och visst håller city på att bli helt okej. Fortsätter vi såhär kan vi nog ha en plats att åter vara stolt över om sisådär 15-20år. Bara att ge sig till tåls...

tisdag 24 november 2009

Bebyggelsen vid Tobaksmonopolet på Söder knepig på flera olika sätt

Vid gamla Tobaksmonopolet nära Tantolunden pågår ett större bostadsprojekt bland de äldre industrierna. Ärendet är på inget sätt en katastrof, men många små oroliga bäckar sipprar fram från alla håll och skapar sammantaget ett olustigt intryck av alltihopa.

1. Två skyddsvärda byggnader kommer rivas.
Framför allt den gamla matsalen är värd att bevaras. Dess fresk, utmed ena väggen, av Bo Beskow tas dock om hand.
Det är inte bara husen i sig som är skyddsvärda utan även industrimiljön som helhet. Frågan man ställer sig är. Varför inte bara bygga om husen till bostäder?
Kostnadsskäl anförs, men jag köper dem inte. Vid både Orionteatern på Söder och Lumafabriken i Sjöstan har man på senare år byggt om de äldre industrierna till bostäder och fått stor lönsamhet i det hela. Faktum är att dessa bostäder är bland de mest populära och dyra som finns idag.

2. Den välskötta parken bebyggs helt samt berget sprängs bort.
Respekten för Stockholms äldre topografi är i princip noll. Liksom vid fallet med Tyskbagarberget på Östermalm utraderar man nu möjligheterna att här få en känsla av hur Stockholms bergiga landskap en gång såg ut. Vill vi ha en helt platt stad? Parken bör istället öppnas upp bättre för allmänheten.

3. Även huset mot Ringvägen är problematsikt då det kommer att delvis skugga Mariaskolans skolgård. En av Stockholms största skolor. Möjligen bör man dock kunna hitta en lösning här.

Glömde jag säga att 12 000 har skrivit på en namninsamling i protest mot planerna...

torsdag 19 november 2009

Historien om sorgebarnet Lindgården går vidare

För er som undrar över det förfallna gula huset utmed Djurgårdsvägen bredvid Blå porten kan jag berätta att det heter Lindgården och förklara varför det ser ut som det gör (samt varför det är principiellt viktigt att det inte rivs).
År 1990 sålde staden fastigheten till ett företag som hette Rotaria Invest samt dess ägare Cohen. Lindgården är den sista bevarade byggnaden från Stockholmsutställningen 1930 och kulturmiljöklassad. Vid denna tid var den även i utmärkt skick. Cohen hade emellertid för avsikt att riva huset och bygga ett större hotell på platsen, vilket han självfallet inte fick.
Han valde då att helt enkelt låta byggnaden förfalla successivt för att den tillslut skulle bli så pass dålig att rivningslov kunde medges. De viten staden utdelade var skrattretande små och 2004 gav stadens egna revisorer en kraftig kritik av hur hur man skött ärendet.
Trots detta gavs tillslut ändå rivningslov 2007 efter att en undermålig/partisk kostnadsberäkning kommit fram till att det skulle bli för dyrt att rusta. Cohens taktik hade lyckats och skickat ut tydliga signaler om hur man kan gå tillväga ifall man vill riva en skydda fastighet. Han själv har dock numera dragit sig ur projektet men även de nya ägarna vill riva och bygga nytt.
Ärendet innehar möjligen någon form av rekord i SBN. Det har troligen varit uppe över 15ggr. Nu rör bråket främst att förslaget på den nya byggnaden är för dominant och främmande i miljön. Tidigare ville man även ha en garageinfart via Blå portens gård vilket skulle inneburit omfattande skador på denna. Tack och lov har man efter samrådet backat här samt även minskat skalan en del. Arkitektfirman ser dock stora problem med hur transportsituationen ska kunna lösas och har börjat tveka.
Den 30 november kommer Djurgårdens hembyggdsförening hålla ett opinionsmöte i frågan där man även tänker presentera en ny kostnadsberäkning av en oberoende expert.
Att rusta och återställa Lindgården till sitt ursprungliga skick och användning som sommarrestaurang är det alternativ som alla kommer bli mest nöjda med. Frågan är även mycket principiellt viktig för att visa att såhär kan det inte få gå till. Den tidigare låsningen med Cohen är nu även borta.
Stockholm stad vill emellertid inte detta då de dels skäms för vad de ställt till med och dels då troligen kommer behöva få ta en stor del av kostnaderna samt kompensera det nya bolaget Ancona. Den kritik som stadens revisorer emellertid framförde av hur ärendet skötts motiverar dock att så ska ske. Det här är en kostnad staden helt enkelt får ta.
Tyvärr visar detta på att även större kommuner som Stockholm inte klarar av att förvalta sina kulturmiljöer eller respektera de lagar som finns. I den bästa av världar skulle det kommunala självstyret få vara oinskränkt, men fram tills dess (läs alltid) är det en absolut nödvändighet att instanser som Länsstyrelsen och RAÄ kan gå in och ta dem i örat när de inte sköter sig.

Det framförs ibland kritik mot att kulturmiljöskydd blir alltför stora belastningar för fastighetsägare som inte klara av att få lönsamhet i dem.
Det här är den andra sidan av detta mynt. Cyniska fastighetsägare som aldrig någonsin haft intressen av att förvalta utan låter husen förfalla med flit för att på sikt ges rivningslov. Låt er inte luras och tro inte att Cohen är ensam...

tisdag 10 november 2009

Möte med Ståthållaren

Igår var jag på slottet för ett möte med Ståthållaren angående de tilltänkta avspärrningarna kring Haga slott som jag tidigare skrivit om.
Sedan tidigare hade jag fått reda på att området inte är detaljplanestyrt och därmed kan Ståthållarämbetet faktiskt göra precis vad de vill oavsätt vad kommunen tycker. Känns lite olustigt enligt mig men så är det. Tack och lov är detta ett exceptionellt undantag. I vilket fall var utsikterna att kunna få dem att minska avspärrningarna minimala och jag hade i princip gett upp redan på förhand. Att det sedan med all tydlighet framkom att de väl tilltagna gränserna var Kronprinsessans högst personliga önskan och att "säkerheten" mer handlade om insynsproblem gjorde inte precis saken enklare.
Å ena sidna anser jag det mycket olyckligt att 7% av Hagaparken nu stängs av från allmänheten för två personers privata trädgård, men å andra sidan kan man förstå dem då de inte kan röra sig fritt utanför denna gräns. Utsattheten och känslan av ständig övervakning skulle iallafall göra mig galen.

måndag 9 november 2009

Äntligen börjar bygget av Spårväg city

Den mycket efterlängtade första etappen av spårväg city är nu igång. Att på sikt knyta ihop innerstaden i en öst-västlig riktning från västra Kungsholmen ända till Lidingö är av största vikt. Speciellt när de nya stadsutvecklingsområdena vid Hjorthagen/Värtan samt Västra Kungsholmen står klara.
Lite smolk i bägaren är att S tyvärr fått ett smärre hjärnsläpp http://www.dn.se/sthlm/omstridd-sparvag-paborjad-1.990203 i frågan (jag gillar egentligen inte kraftuttryck men här kan man inte använda något annat ord). Tillsammans med Handelskammaren lobbar Jan Valeskog och Lars Dahlberg aktivt om att få stopp på det hela. Handelskammaren har i princip gått emot varenda kollektivtrafiksatsning i Stockholm sedan Hedenhös kom paddlandes efter att inlandsisen smält bort (bl.a Tvärbanan). Så fort en ny gågata planeras kan man även alltid räkna med att de är framme och försöker sabotera. Att alla de projekt som de försöker stoppa sedan blir succé (även för det lokala näringslivet) är inget de tycks ta lärdom av.
Jan Valeskog och Lars Dahlberg tillhör den gamla skolans bilvurmande betongsossar. De är båda även varma förespråkare av Förbifarten. Hur länge ska S låter dessa personer få representara sitt parti? Skönt att höra att första etappen ska stå klar redan innan valet. Jag hyste vissa farhågor att S motstånd även skulle dra ned oss i fallet när alla de Stockholmare som vill ha denna koppling nu vänder dem ryggen och röstar borgerligt.
En sak kan jag ge Valeskog. Och det är att det finns en viss risk att spårvägen blir för långsam för att fungera som ett alternativ ifall man ska ta sig hela vägen. En ev. lösning på detta kan vara att se över antalet hållplatser. Erfarenheter från andra Europeiska städer visar även att så inte behöver vara fallet (t.ex Freiburg och Budapest). Dagens moderna spårvagnar ska inte förväxlas med de vi hade på 50-talet. I vilket fall kommer denna satsning avsevärt underlätta vardagen för åtskilliga Stockholmare.

tisdag 3 november 2009

Dessa envisa föreningar

Ibland kan det vara oerhört frustrerande med vissa synnerligen envisa bostadsrättsföreningar som vägrar acceptera stadsbyggnadsnämnens, länsstyrelsens eller länsrättens beslut. De återkommer gång på gång med nya förslag vilka i praktiken oftast är samma som sist. Vanligtvis gäller det balkonger och altaner.
Att man inte godtar stadsbyggnadskontorets ibland (och med all rätt) fyrkantiga bedömningar och vill ha sin sak prövad i nämnen är fullt rimligt och okej. Att man även väljer att överklaga ett negativt besked till länsstyrelsen och sedan länsrätten är även det helt i sin ordning. Men efter dessa rättsliga prövningar bör man ta sig en funderare på om det man vill kanske inte är så lämpligt trots allt.
Vissa föreningar gör dock inte detta och börjar istället att mygla och trixa.
Nu är det en förening på Kungsholmen (Lavetten 11) som tar något form av pris genom att komma in med ett nytt förslag trots att det gamla ärendet fortfarande behandlas av länsrätten. De tycks köra på taktiken att mala på och trötta ut i en strid ström tills något tillslut går igenom. De ändringar de har gjort anser stadsyggnadskontoret vara Litis pendens (ren upprepning) men borgarna vill ge dem sina balkonger trots att både länsstyrelse och tjänstemännen på kontoret säger att det strider mot PBL.
Själv bor jag i ett blåklassat hus och skulle aldrig drömma om att försöka ansöka om balkonger. Ifall man nu anser det så pass viktigt att ha dessa, eller en altan, finns faktiskt åtskilliga ställen att bosätta sig på där de är lämpliga. Men istället verkar vissa vilja förstöra stadsmiljön för sin egen vinnings skull.