Planera med omvänd planprocess

Att i den fysiska stadsplaneringen arbeta med så kallad omvänd planprocess är en fråga vi drivit en längre tid nu. Alltså att först genomföra en områdesplanering där de boendes synpunkter inte bara kommer till tals utan även direkt pekar ut var förtätningar lämpligast sker. Jag tror verkligen på idén och dess möjligheter att skapa en stadsplanering som de närboende blir nöjda med och där risken för fördyrande och försenande överklaganden minskar avsevärt. Idag kommer de boendes synpunkter in för sent i planeringen när de reella möjligheterna att påverka är mycket små och låsningar redan skett. Markanvisningarna måste t.ex ovillkorligen ske efter dialog och mer heltäckande områdesplaneringar. Med omvänd planprocess kan detta ske.

I Stockholm har detta prövats vid ett tillfälle. I Kärrtorp i mitten av 00-talet. Resultatet blev mycket gott och bl.a dåvarande Markkontorets revisorer rekommenderade att man skulle fortsätta på denna inslagna linje. Maktskiftet i Stadshuset satte emellertid stopp för detta.

Den stora invändningen mot omvänd planprocess är att medborgarna då bara säger "bygg inte här utan där istället". När jag talade med förre stadsbyggnadsdirektören Ingela Lind för några år sedan om saken menade hon att så även hänt i Kärrtorp. Men denna invändning rimmar väldigt illa med att resultatet i Kärrtorp i slutändan blev mycket bra. Invånarna blev nöjda, få överklaganden skedde och antalet bostäder blev vad stadsbyggnadskontoret önskade. Hur går det ihop med kritiken?
Jag tror känslan av att som medborgare ha fått vara med i ett tidigt skede i sig bidrog till en större acceptans för nybyggena. Vi får inte underskatta de rent emotionella aspekterna. Att stadsbyggnadskontoret och markkontoret även i detta första skede fick kännedom om vilka rekreationsområden som faktiskt användes frekvent gjorde att inga låsningar behövde uppstå. Jag har under mina fyra år i stadsbyggnadsnämnden sett alltför många exempel på förtätningar där man inte tycks ha känt till vilka proteststormar som komma skulle och där politiker och tjänstemän relativt snart insett det olämpliga med platsen men ej kunnat avbryta då planeringen redan gått för långt. Och vid de få tillfällen där stopp ändå skett (t.ex Kampementsbacken på Gärdet och Reimers holme) har det inneburit mycket dyra kostnader för staden.

Vi kan såklart inte lova att all planering ska utgå ifrån en omvänd planprocess men vi kan lova att denna modell vid ett skifte i stadshuset på allvar ska komma igång igen!