Jag blir glad och lite beklämd på samma gång

Förra veckans gladaste nyhet var att majoriteten plötsligt gjorde en helomvändning angående de fyra punkthusen på Vättersbergets hällmark i Årsta. Husen ska nu helt utgå och istället ska viss kompensation för detta ske utmed Skagersvägen och Sköntorpsvägen istället. Som sagt, utmärkt!
Jag har tidigare bloggat om saken och denna hällmark hörde till en av de mest värdefulla grönområden på vilka exploatering planeras. Skogspartiet är inte bara ekologiskt viktigt utan används även frekvent av barnen i området. Bl.a beroende på den närliggande skolan.

Men när jag sedan fick höra anledningen till att de nu väljer att backa här samt varför det skedde så pass sent blev jag lite brydd. Förklaringen var rätt och slätt "vi hade inte varit där och tittat innan". Alltså, vad är det som pågår. Jag är fritidspolitiker och har hunnit åka ut till platsen två gånger. Ska inte hela moderata maskineriet klara av att ta sig ut dit en enda gång. Att de inte reagerat på vår starka kritik kan jag dock ha viss förståelse för då den citat; "drunknade i allt annat vi klagar på". De var även irriterade på stadsbyggnadskontoret för att dessa inte beskrivit platsens värden tillräckligt. Jag håller inte riktigt med. Kontoret utmålade hällmarken som synnerligen värdfull både ekologiskt och rekreativt.
Min naturliga fråga av detta blir onekligen. Hur många liknande hotade områden håller idag på att exploateras enkom för att de inte tagit sig tid att åka ut på plats och titta?

Exploateringen av stadens skolgårdar

Med anledning av det senaste decenniets exploateringar av ett flertal av Stockholm kommuns skolgårdar har Stadsbygnadskontoret nu genomför en studie av tre skolgårdar i närförorterna där exploatering skett.
Studien är såklart välkommen men har en lätt tendentiös ton att försöka rättfärdiga de minskade ytorna. En positiv sak kan utskiljas. Av det tre exemplen i studien (Aspuddens skola, Västertorpsskolan samt Nytorpsskolan) har ordentliga kompensationsåtgärder genomförts. Det känns tryggt att veta att det man i förhand utlovade nu förverkligats.
Dock har målen satts alldeles för lågt redan från början. De ytmått som forskningen i Norden rekommenderar och som varit praxis genom beprövad erfarandet anger ytor på 50kvm per barn. I Storbritannien föreslås 47kvm/barn. Aspuddens skola får efter ombyggnationerna 22kvm/barn, Västertorpsskolan minskar från 52kvm till 19kvm och Nytorpsskolan minskar från 34.5 till 23kvm. Detta anser stadsbyggnadskontoret alltså vara godtagbart enkom för att ytorna kompletteras med några klätterställningar och gungor. Jag bli helt klart beklämd.

Än värre är det i innerstan. De nämnda skolorna ovan är alla belägna i relativt glest belägna områden och ändock klarar de inte normerna. Med detta i åtanke kan man lätt förstå kritiken av de nu pågående exploateringsprojekten av Engelbrektsskolans skolgård på Östermalm samt Montisoriskolans på Hälsingehöjden i Vasastan. Här talas det om att kommunen i och med dessa planer till och med bryter mot FN:s barnkonvention vilken ratificerades av Sverige 1990 men efterlevts dåligt.

Miljöpartiet sätter barns bästa i främsta rummet. Det råder markbrist i Stockholm idag. Men intrång i redan för små skolgårdar är inte och får aldrig vara lösningen för att råda bot på detta.

Nya plan- och byggförordningen släpper reklamen fri

Ett nytt förslag till plan- och byggförordning är för närvarande ute på remiss. Denna är tänkt att komma i bruk samtidigt som den nya plan- och bygglagen i maj 2011.
Den allt övergripande ambitionen är att allting ska bli enklare och friare. Gott ibland men oftast med klara försämringar som följd.
Det finns såklart hur mycket som helst att kommentera men vad som verkligen behöver lyftas fram är planerna för nya regler av skyltning i stadsmiljö (Lovplikt för skyltar och ljusanordningar). Här har den blinda ideologin verkligen firat sina mest stolliga triumfer.

Reglerna som nu gäller säger att detaljplanelagda områden kräver lovplikt för att sätta upp eller väsentligt ändra skyltar och ljusanordningar. Regeln är till för att kunna skapa en god stadsmiljö och helhetsverkan.
Förslaget till ändring gör emellertid gällande att endast skyltar och ljusanordningar med "mycket stor omgivningspåverkan" framöver ska vara lovpliktiga.
Jag får faktiskt kalla kårar av detta. Inget ont om affärsinnehavare och företag såklart. Men det ligger i sakens natur att dessa vill exponera sina verksamheter maximalt. Med detta förslag kan vi vänta oss en explosion av neonskyltar och vepor i ett enormt kakofoni. Förslaget gör heller ingen som helst skillnad på miljön. Gamla stan är t.ex inget undantag och det kommer därmed bli i praktiken omöjligt att reglera skyltningen där och andra känsliga områden.
På detta gör förslaget ingen skillnad på reklamskyltning och verksamhetsskyltning. Vi kan således förvänta oss en explosion av vepor och dylikt på fasaderna. Speciellt på exponerade områden som Skeppsbron, Strandvägen etc.

Förslaget är i allra högsta grad politiskt framtaget. Tjänstmännen på alla nivåer slår lyckligtvis bakut. Så även stadsbyggnadskontoret i Stockholm. Moderaterna i stadshuset säger varken bu eller bä än så länge. De inser förhoppningsvis problemen men kan ha svårt att opponera sig mot sina kolleger på riks.
Min förhoppning är att det ursprungliga förslaget medvetet varit oerhört brett för att man sedan utan gnissel justerar det utifrån de inkomna synpunkterna. Skräcken är att det går troll i frågan och låsningar uppstår, att någon på riks ska visa sig handlingskraftig och helt ignorerar remisserna. Då återstår endast omfattande protester från ett allmänt tryck. Men kan en fråga av denna art väcka en stark opinion? Tveksamt, denna typ av problem är sådana som smyger sig på samhället sakta och gradvis. Det sker inte över en natt och man märker dem inte föränn man väl står där mitt i Gröna lunds stilideal.

Pinsamt White

Det här inlägget handlar inte om Sthlm Waterfronts vara eller icke vara. Det berör enbart den dekorativa stålkonstruktionen på kongressbyggnadens tak. Med ett minst sagt exponerat läge.

Allteftersom de yttre arbetena börjat bli klara har en stigande oro vuxit hos mig att stålbalkarna på utsmyckningen inte verkar sättas tillräckligt tätt. Något som inneburit att man fortfarande tydligt på flera ställen ser de bakomliggande ställningarna som utsmyckningen är fäst på. Det hela ser inte klokt ut och ger ett sken av halvfärdig byggarbetsplats. Jag har inte varit ensam i denna oro utan flertalet Stockholmare har hört av sig till Stadsbyggnadskontoret och undrat ifall det verkligen ska se ut så. Även kontoret är mycket beskymrade och har i sin tur kontaktat White om saken.

Och farhågan är besannad. De anser arbetet med denna utsmyckning som färdig och menar att det är så det ska se ut.

Troligen har de följt ritningarna till punkt och pricka men när vi nu ser det färdiga resultatet är stålkontruktionen på sina håll riktigt riktigt illa tack vare dessa glesa gluggar. Whites arkitekter har gjort bort sig rejält och de måste nu snabbt inse detta och göra en kompletering på den översta delen vilken i nuläget består av endast en enda rad. Med en kompleterande bakomliggande rad kan det värsta förhoppningsvis rättas till. Det mycket exponerade läget gör att denna kompletering är absolut nödvändig. Det hela är oerhört pinsamt och Stockholm framstår som rätt inkompetent. Oavsätt ifall man betraktar Waterfront som en fin märkesbyggnad eller ej måste denna genanta sak ordnas.

Bar Grön om upprustningen av miljonprogrammet

Dagens Bar Grön på Scandic Malmen blev intressant. Yvonne Ruwaida och arkitekt Erik Stenberg pratade om den kommande upprustningen av Stockholms omfattande miljonprogramsbestånd. Erik är specialiserad på just dessa saker.

Upprustningen kommer att bli oerhört dyr. Detta är det största projekt Stockholm står inför de närmaste 10 åren. Två utmaningar är extra viktiga att ta med i arbetet. Dels att hyrorna i och med upprustningarna inte får sticka iväg för mycket. Här är det som hände i Husby för tre år sedan ett avskräckande exempel. Men allra viktigast är att vi i och med upprustningarna passar på att energieffektivisera hela beståndet. Det är nu det kan ske och dessa kostnader bär sig själva i och med den sänkta elförbrukningen. Enligt Erik har miljonprogrammen extra bra förutsättningar att effektiviseras och byggas om då dessa byggts på ett sätt vilket enkelt kan ändras. Till skillnad från t.ex Sjöstaden där framtida ombyggnader kan komma att bli mycket komplicerade.

I sammanhanget är EU:s nya miljökrav även av stor betydelse. Dessa säger att hus vilka ska byggas om inte efter ombyggnationen får förbruka mer än 80kwh/kvm/år. Likadant med nyproduktion. Denna nya lag behöver emellertid först implementeras av Boverket vilket kan komma att ta uppåt 10år i värsta fall.

Planera med omvänd planprocess

Att i den fysiska stadsplaneringen arbeta med så kallad omvänd planprocess är en fråga vi drivit en längre tid nu. Alltså att först genomföra en områdesplanering där de boendes synpunkter inte bara kommer till tals utan även direkt pekar ut var förtätningar lämpligast sker. Jag tror verkligen på idén och dess möjligheter att skapa en stadsplanering som de närboende blir nöjda med och där risken för fördyrande och försenande överklaganden minskar avsevärt. Idag kommer de boendes synpunkter in för sent i planeringen när de reella möjligheterna att påverka är mycket små och låsningar redan skett. Markanvisningarna måste t.ex ovillkorligen ske efter dialog och mer heltäckande områdesplaneringar. Med omvänd planprocess kan detta ske.

I Stockholm har detta prövats vid ett tillfälle. I Kärrtorp i mitten av 00-talet. Resultatet blev mycket gott och bl.a dåvarande Markkontorets revisorer rekommenderade att man skulle fortsätta på denna inslagna linje. Maktskiftet i Stadshuset satte emellertid stopp för detta.

Den stora invändningen mot omvänd planprocess är att medborgarna då bara säger "bygg inte här utan där istället". När jag talade med förre stadsbyggnadsdirektören Ingela Lind för några år sedan om saken menade hon att så även hänt i Kärrtorp. Men denna invändning rimmar väldigt illa med att resultatet i Kärrtorp i slutändan blev mycket bra. Invånarna blev nöjda, få överklaganden skedde och antalet bostäder blev vad stadsbyggnadskontoret önskade. Hur går det ihop med kritiken?
Jag tror känslan av att som medborgare ha fått vara med i ett tidigt skede i sig bidrog till en större acceptans för nybyggena. Vi får inte underskatta de rent emotionella aspekterna. Att stadsbyggnadskontoret och markkontoret även i detta första skede fick kännedom om vilka rekreationsområden som faktiskt användes frekvent gjorde att inga låsningar behövde uppstå. Jag har under mina fyra år i stadsbyggnadsnämnden sett alltför många exempel på förtätningar där man inte tycks ha känt till vilka proteststormar som komma skulle och där politiker och tjänstemän relativt snart insett det olämpliga med platsen men ej kunnat avbryta då planeringen redan gått för långt. Och vid de få tillfällen där stopp ändå skett (t.ex Kampementsbacken på Gärdet och Reimers holme) har det inneburit mycket dyra kostnader för staden.

Vi kan såklart inte lova att all planering ska utgå ifrån en omvänd planprocess men vi kan lova att denna modell vid ett skifte i stadshuset på allvar ska komma igång igen!

Västra city går åt rätt håll

Planerna kring stadsutvecklingsområdet Västra city samt överdäckningen av spåren börjar alltmer ta form. Borta är nu alla tankar på en höjd skala av bebyggelsen som lägger sig över övriga city. Även alla tankar kring högre solitärer som Klara torn är helt fimpade. Bra! Låt oss nu utifrån dessa kloka grundförutsättningar skapa en miljövändlig och innovativ stadsdel av yppersta klass. För min del kan husen gärna utformas i ren hundertwasserstil bara de underordnar sig skalan. Och av de än så länge rätt skissartade planerna ser det spännande ut.
Bra att man nu även kommit till insikten att nödvändigheten av att säkra järnvägens långsiktiga flexibilitet är av yttersta vikt. Denna får på inga vilkor låsas fast i och med överdäckningen utan behöver utgöra en grundförutsättning för det fortsatta arbetet.
Intressant är även att utredning för tillfället pågår kring huruvida Cityterminalen (bussarna) kan flyttas västreut till Blekholmsgatan väster om spårområdet. Vinsterna skulle bli bättre tillgänglighet för både bussarna samt fotgängarna när de tar sig till och från området. Men det hela lär bli dyrt och frågan är ifall kostnaden kan anses motiverad.

Så finns det något i nuläget att klaga på. Möjligen då att antalet kontor för närvarande verkar vara för stort i förhållande till antalet bostäder. Känns onödigt.