Sippans kiosk blir kvar

Oron har länge varit stor vad som ska hända med Sippans kiosk på Odenplan i och med ombyggnaderna för Citybanan. Där kiosken står idag kommer det stora schaktet öppnas och kiosken måste därmed bort.
Men det blir ingen rivning, utan kioskens kulturhistoriska värde motiverar att man förvarar den på en säker plats under byggtiden för att sedan placera tillbaka den igen när schaktet är borta.
Sippans kiosk har bl.a. beskrivits som Odenplans själ. Det är kanske att ta i lite väl mycket. Men trevligt att den nu blir kvar.

Att bygga på redan exploaterad mark

Att främst bygga på redan exploaterad mark är ett mantra som de flesta idag anammar (så även jag). Det hela är dock tyvärr inte helt okomplicerat. Förutom det självklara problemet att hitta disponibel sådan tillkommer ofta rätt omfattande saneringskostnader av marken innan byggnation kan ske. Kort sagt, det hela blir dyrare. Härav att byggbolagen ofta försöker ge sig på grönytorna istället.
En annan sida av det hela som kan synas rätt sjävklar men som sällan nämns är, var tar alla de industrier vägen som måste flytta på sig? Svar: de flyttar bara lite längre ut med ökade transporter och annan grönmark som tas i anspråk som följd. Ur ett större perspektiv är det inte helt självklart att man ska putta bort fungerande lokala industrier när bostadsmarknaden tränger sig på.
Som exempel kan nämnas en omfattande utvidgning av industriområdet öster om Högdalstoppen som nu sker i det tysta. Rätt stora naturområden kommer tas i anspråk. Förvisso gör man det i just detta fall hyfsat bra med ett samlande av industrierna (och därmed även transporterna) samt viss respekt för rekreationsvärdena och den biologiska mångfalden. Att en större biogasanläggning nu äntligen även ska anläggas här är därtill alldeles förträffligt.
Men faktum kvarstår. Grönmark förvinner och bullret ökar ovillkorligen för Högdalsborna i samma takt som närförorterna blir av med sina problem. Kan vara bra att ha i åtanke när Liljeholmen rustas vidare.

Kulturmiljödebatten i Stockholm allt mer hätsk

Synen mellan bevarande av Stockholms kulturmiljöer eller ett gott företagsklimat har dragits till sin spets mellan oppositionen och majoriteten (helt i onödan).

De borgerliga partiernas ambition om ett ”företagande i världsklass” och Stockholm som ”The Capital of Scandinavia” har fått dem att helt ge upp alla anständiga krav på kommunens kultur- och naturmiljöer. Står dessa i vägen för företagsklimatet får de ovillkorligen ge vika. En klar polarisering har alltmer framträtt mellan oppositionen och borgarna. Stockholms byggnadsordning, som ger riktlinjer vid uppförande av ny bebyggelse, har flera gånger körts över och därmed blivit alltmer verkningslös.
Det hela är inte bara olycksbådande utan även direkt onödigt. Kultur- och naturvärden är inget hinder för en regions utveckling. Tvärtom har dessa visat sig få en allt större betydelse för olika orters konkurrensförmåga. Både när det gäller att locka till sig företag och turister eller kompetent arbetskraft. Med ett säkerställande av de värden som gör Stockholm just så unikt och attraktivt som det är idag kan vår stad fortsätta att utvecklas och vara ett föredöme för hela östersjöregionen.

Splittringen i synen på detta drogs till sin spets och illustrerades väl i två debatter som uppstod nyligen. Den ena angående en upprustning av en av Mälarvarvets gamla byggnader på Långholmen.
Mälarvarvet har bedrivit varvsverksamhet på platsen ända sedan 1600-talet. Här kan den intresserade Stockholmaren följa verksamhetens förlopp genom åren i dess byggnader från olika tidsepoker. En unik möjlighet att studera ett stycke industrihistoria.
Men vid ombyggnaden raderade Mälarvarvet, i företagsandans namn, helt ut allt vad husets karaktär och historia hette i en olaglig upprustning. Stadsbyggnadskontoret utdömde ett rekordvite (på två miljoner kronor) och krävde ett omedelbart återställande men de borgerliga partierna valde ändå att låta Mälarvarvets ombyggnad stå kvar samt slippa böterna. Detta trots att de brutit mot alla tänkbara regler och föreskrifter.
I den andra konflikten som rörde en ombyggnad av Trygg Hansa-huset, vilken även lyftes fram i flera medier, var majoriteten än tuffare i sina uttalanden. De skrev bl.a.

I och med sin blåklassning av Trygg Hansa-huset har Stockholms stadsmuseum med all önskvärd tydlighet visat att deras klassningar degraderats i betydelse. Stadsbyggnadsnämnden kommer att bortse från denna och liknande ogenomtänkta klassningar framgent.
Trygg Hansa-huset kan på intet vis motsvara Plan- och bygglagens intentioner om skydd för en byggnad särskilt värdefull ur historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. Istället är det ett hån mot blåklassade byggnader som Östbergs stadshus, Asplunds stadsbibliotek eller de fem hötorgsskraporna att på detta häpnadsväckande vis urvattna begreppet.

Vårat svar var lika självklart som nödvändigt:

Stadsbyggnadsnämnden gör ingen egen värdering i den av expertis fastslagna klassificering av byggnader. Nämnden sätter stort värde och förtroende till det arbete fackutbildade och högt meriterade antikvarier genomför.Nämnden vill därtill understryka vikten av att inte underminera denna expertis genom eget godtycke och högst subjektiva lekmannabedömningar. De historiska lärdomar vi kan dra är istället att tycke och smak ständigt varierar och omprövas av nya generationer. Även sådan som för samtiden kan uppfattas enkelt och främmande. De söderkåkar som idag skattas så högt hade som ex. inget värde vid rivningshysterierna kring förra sekelskiftet. Låt oss inte göra om samma misstag beträffande det sena 1900-talets arkitektur.

Tyvärr spär bara denna typ av konfrontationer på de olika ståndpunkterna och piskar majoriteten att stå fast än mer i sin sak. Tur att det bara är ett år kvar till valet nu...

Känslig hällmark i Årsta hotad

80 lägenheter i kvarteret Sommern och utmed Skagersvägen planeras just nu för fullt. Starpromemorian gick igenom Stadsbyggnadsnämnen den 20aug.
Ärendet visar upp alla tänkbara fel vilka går att frambringa. Området pekas ut som känsligt både ur ett biologisk och social perspektiv. Det är speciellt hällmarkstallskogen uppe på kullen söder om Sköntorpsvägen som är synnerligen olyckligt att ge sig på. Det märkliga är att man väljer att gå vidare trots att man konstaterar dess stora biologiska värden. Normalt förfarande är annars att grönområdets betydelse i stället slentrianmässigt avfärdas. Nu tycks vi således ha kommit dit att även viktigare områden får offras.
Vad är det då vi får i detta av staden utpekade stadsutvecklingsområde? Tät stenstad? spännande arkitektur? Nix, såklart inte. Trötta punkthus är vad som återigen bjuds. Mera bilburen och socialt hämmande förort således. Några energieffektiviseringsambitioner går inte heller att finna överhuvudtaget. Det är samma energislukande monster som alltid.
Man skulle önska att denna typ av ärenden hörde till undantagen. En kvarleva från förra seklet som nu går sista ronden. Men nej, tyvärr. Det är fortfarande just denna typ av projekt som ohotat dominerar.