Nytt försök att stänga Tysta Marigången

Troligen finns det endast ett enda ställe i Stockholm idag (förorter inräknade) som kan beskrivas som farligt på riktigt efter kl 22:00. Nämligen Tysta Marigången mellan Tegelbacken och Klara Västra kyrkogata. Trafiksepareringens mest misslyckade manifestation. Knappt någon känner till platsen och ännu färre har satt sin fot där. Anställda på närliggande kontor behöver allt som oftast eskoteras av väktare ifall de lämnar sina arbetsplatser efter kl 21:00. Ändå ligger denna breda gångtunnel så centralt som man bara kan komma. Hur är det möjligt?
När bebyggelsen kring Tegelbacken uppfördes i början av 70-talet förverkligade man här tanken om trafiksepareringen fullt ut. Stora motorleder i ramper över marken och gångtunnlar under dem. Visionerna var säkert de bästa tänkbara men resultatet, i kombination med den totala avsaknaden av bostäder, blev innerstadens mest öde plats.
De underjordiska förbindelsegångarna blev snabbt tillhåll och genom årens lopp har de stängts eller byggts om en efter en. Tysta Marigången är den sista som är kvar! Således har även all ljusskygg verksamhet koncentraerats just hit (den angränsande Fyrfotagången stängdes t.ex mer eller mindre direkt efter att den blev färdigbyggd. Vad som föranlett ett sådant drastiskt beslut kan man endast spekulera i).
Nu är tanken att Tysta Marigången fortfarande ska hållas öppen på dagarna men stängas kvällstid. Planerna på detta var uppe redan 2003 men blev sedan av oklar anledning liggande.
Å ena sidan känns det hela rätt självklart då situationen blivit ohållbar, men å andra sidan lämnar det en krypande känsla av att detta bara är ytterligare ett steg i gentrifieringen och likriktningen av innerstaden. En fortgående slätstrukenhet som rimmar illa med en verklig storstads puls. Problemen försinnner ju heller inte. De flyttar bara till en annan plats och sprids ut.

Angående Lidingös nya översiksplan

Lidingö har för närvarande ute sitt förslag till nya översiktplan på Samråd för inhämtande av remissyttranden.
Man ställer upp tre olika scenarion vilka i korthet går ut på.

A. Tät, mer stadslik och stor exploatering i anslutning till Lidingö centrum och Larsberg
B. Mindre utspridda stadsdelar
C. En mindre långsam utveckling (ungefär som idag alltså). Ej heller stadslik men dock i anslutning till centrum och Larsberg

Alternativ A är såklart att föredra men liksom med förslaget till Stockholms RUFS gör man en generalmiss. Nämligen att alternativ A är tänkt att innehålla mer bebyggelse än B och C. De på ön som inte vill ha en alltför stor exploatering kommer då att välja B eller C. Och detta oavsätt ifall de gillar stadsmässighet eller ej. Utvecklingen riskerar därmed att bli icke stadslik trots att det troligen är detta alla vill.
Istället borde man ställa två olika separata frågor. En som handlar om hur (stadslikt eller ej) man vill bygga och en som handlar om hur mycket man vill bygga. Att blanda ihop detta i alternativen är oerhört dumt och onödigt!

Intressant i övrigt att notera är att planerna på upprustning av Lidingöbanan fortlever samt tanken om en framtida ihopkoppling med den nya cityspårvägen. Likaså verkar den geniala tanken om en konvertering av Värtabanan till persontrafik nu ha slagit rot! Dock är planerna på en förlängning av tunnelbanan från Ropsten till Lidingö centrum helt lagda på is.

Vart ska nya stadsbibliotektet ta vägen?

Ja, frågan är som bekant numera vidöppen efter att det vinnande tävlingsförslaget havererat. Att en utbyggnad ska ske är dock fortfarande aktuellt.
Jag ser för näravarande fyra tänkbara alternativ:

1. Alternativ lokalisering kring Odenplan/befintliga Stadsbibliotektet.
Att man tar fram ett nytt förslag här som är mindre kulturhistoriskt känsligt och framför allt billigare. De förslag som kom på 3:e plats i den stora arkitekttävlingen (Dikthörnan) kan vara ett alternativ. Att hitta nya lösningar i anslutning till det befintliga biblioteket är även vad personalen vill.

2. Slussen.
Helt enkelt att arbeta in ett bibliotekt i planerna här. Dock stöter detta förslag på patrull i den problematiska närheten till stadsbibliotektet på Medborgarplatsen, vilket är ett av Sveriges största. De kommer hamna för nära varandra.

3. Använd Ferdinand Bogbergs gasklocka i Hjorthagen till bibliotektet.
Detta är min personliga favorit. Det är redan bestämt att gasklockan ska göras om för någon form av kulturverksamhet. Oklart vad ännu. Att då använda dessa planer för bibliotektet lär därmed frigöra en hel del medel (vilket behövs). Hjorthagen må känns lite avlägset idag men när stadsutvecklingsområdet här vid Värtan och Husarviken står klart kommer detta vara en fullt integrerad del av innerstaden.

4. Ny byggnad i city vid den planerade platsen för Klara torn.
Även detta är en favorit. Två flugor i en smäll så att säga. Dels ett nytt bibliotek vid ett centrat läge och dels ett definitivt stopp för alla planerna på det hiskeliga Klara torn. Att få in en levande kulturverksamhet till denna plats vore mycket klokt för att bryta citys kontorsmonotoni.

Rädda Klockhuset i Norra stationsområdet!

Ingen kan väl säga annat än att Norra stationsområdet idag är en rätt embarmlig plats och det planerade stadsutvecklingsområdet här är mycket välkommet. Jag har försås tusentals åsikter om dittan och dattan som behöver justeras i planerna men tänkte här fokusera på det gamla Klockhuset där man plötsligt gjort en helomvändning och nu tänker riva det.
Problemet är två saker. Dels att huset är är vackert och fullt funktionsdugligt i sig. Men framför allt att man i och med att även detta hus rivs kommer radera ut alla fysiska spår av det gamla Norra station (frånsett Värtabanan).
I början av 1920-talet valde man att flytta ut styckegodshanteringen till detta område från Norra Bantorget. Klockhuset byggdes 1924 och alltsedan dess har godshanteringen präglat platsen. En viktig del av Stockholms industrihistoria.
I de tidigare planerna för omvandling tänkte man placera huset mitt i den esplanadliknande park som går i en öst-västlig riktning genom hela området. En utmärkt idé och huset skulle passa bra för div. kulturverksamheter.
Men under utredningens gång fick någon (Wolodarski själv?) plötsligt för sig att det inte gick?! Motiveringen idag är följande:
"I det fortsatta arbetet med bebyggelsestrukturen visade det sig att ett bevarande av Klockhuset inte var förenligt med områdets nya höjdsättning som skulle möjliggöra intunnling av väg och järnväg samt underbyggnadsrätt för garage i de nya kvarteren".
Ärligt talat, fattar någon ett endaste dugg av detta. Varför är Klockhuset ett hinder för höjdsättningen? Är det den alltför täta strukturen (vilken behövs för att få ekonomi i intunnlingen) som gör att den inte får plats? Och sedan när har garage blivit ett hinder för att bygga något ovanpå detta? Obegripligt. Flytta huset ytterligare något då ifall det nu absolut inte gick att ha det på exakt den plats man först tänkt. Oändligt mycket mer komplicerade saker har skett i byggbranschen de senaste åren.
Jag tor man helt enkelt inte orkade tänka om när den första platsen visade sig bli problematisk. Men snälla, en enda byggnad som ett minne är inte för mycket begärt...

Almstriden och Hjalmar Mehr

Läser partikollegan Daniel Helldéns utmärkta avhandling om Almstriden i Stockholm 1971 och dess eftermäle. Här ges en grundlig genomgång av inte bara händelseförloppet utan även hela Stockholmspolitiken samt stadsbyggnadsidealen vid denna tid. Och såklart den uppvaknande medborgarrörelsen inom stadsplanefrågor.
Att detta var ett paradigmskifte råder inga som helst tveksamheter om idag. Frågan är dock hur mycket Almstriden och hela Klaratraumat påverkar stadsbyggnaden anno 2009? En hel del kan nog tänkas, även om vi sett en mildring (till det sämre ifall ni frågar mig) de senaste åren.

Enligt mig begicks två övergripande fel. Det ena var det självklara att man vurmade för det funktionsseparerade bilsamhället och slängde ut boende till förmån för motorleder, garage och kontor i hela city.
Det är dock det andra felet som jag finner mer intressant och tänkvärt. Nämligen viljan att hela tiden göra allting på en gång. Ett anammande av de stora svulstiga helhetsgreppen. The big theories som varit ack så dominerande under 1900-talet. Nästan alltid brukar det gå åt pipan när man tillämpar denna metod. Och detta oberoende av hur bra och väl genomtänkta visionerna är. I Stockholm fall tog ju som bekant pengarna dessutom slut mitt under hela tjottabalängen och vi fick inte bara en usel vision utan även en halmesyr och budgettvariant av det hela. Ansvarigt finansborgarråd vid denna tid var Hjalmar Mehr och ja, jag pekar gärna ut honom gång på gång.
En (ej bekräftad men ack så talande) sägen säger att en amerikansk turist någon gång under sent 60-tal ska ha stått och tittat på citygropen (där gallerian nu är belägen) och frågat en förbipasserande ifall det var tyskarna eller ryssen som bombat. Den förbipassernade ska stolt ha svarat att detta hade vi gjort alldeles själva! Ibland avundas jag Danskarna som inte hade råd att förstöra sina städer under denna period...
En annan (bekräftad) story handlar om att Hjalmar Mehrs son ska ha inlett en tidningsintervju en gång med orden "min pappa var inte ond". Hehe, säger en del om hur vi ser på saken idag.

Ibland blossar det upp en debatt om att vi måste fixa till city med nya stora radikala grepp och rivningar. Det är en farlig väg att gå. Problemen i city ska rättas till genom små tålmodiga justeringar. På så sätt finns både pengar och en eftertänksamhet. Jag upplever det som att man faktiskt de senaste 20åren gjort just detta. Och visst håller city på att bli helt okej. Fortsätter vi såhär kan vi nog ha en plats att åter vara stolt över om sisådär 15-20år. Bara att ge sig till tåls...

Bebyggelsen vid Tobaksmonopolet på Söder knepig på flera olika sätt

Vid gamla Tobaksmonopolet nära Tantolunden pågår ett större bostadsprojekt bland de äldre industrierna. Ärendet är på inget sätt en katastrof, men många små oroliga bäckar sipprar fram från alla håll och skapar sammantaget ett olustigt intryck av alltihopa.

1. Två skyddsvärda byggnader kommer rivas.
Framför allt den gamla matsalen är värd att bevaras. Dess fresk, utmed ena väggen, av Bo Beskow tas dock om hand.
Det är inte bara husen i sig som är skyddsvärda utan även industrimiljön som helhet. Frågan man ställer sig är. Varför inte bara bygga om husen till bostäder?
Kostnadsskäl anförs, men jag köper dem inte. Vid både Orionteatern på Söder och Lumafabriken i Sjöstan har man på senare år byggt om de äldre industrierna till bostäder och fått stor lönsamhet i det hela. Faktum är att dessa bostäder är bland de mest populära och dyra som finns idag.

2. Den välskötta parken bebyggs helt samt berget sprängs bort.
Respekten för Stockholms äldre topografi är i princip noll. Liksom vid fallet med Tyskbagarberget på Östermalm utraderar man nu möjligheterna att här få en känsla av hur Stockholms bergiga landskap en gång såg ut. Vill vi ha en helt platt stad? Parken bör istället öppnas upp bättre för allmänheten.

3. Även huset mot Ringvägen är problematsikt då det kommer att delvis skugga Mariaskolans skolgård. En av Stockholms största skolor. Möjligen bör man dock kunna hitta en lösning här.

Glömde jag säga att 12 000 har skrivit på en namninsamling i protest mot planerna...

Historien om sorgebarnet Lindgården går vidare

För er som undrar över det förfallna gula huset utmed Djurgårdsvägen bredvid Blå porten kan jag berätta att det heter Lindgården och förklara varför det ser ut som det gör (samt varför det är principiellt viktigt att det inte rivs).
År 1990 sålde staden fastigheten till ett företag som hette Rotaria Invest samt dess ägare Cohen. Lindgården är den sista bevarade byggnaden från Stockholmsutställningen 1930 och kulturmiljöklassad. Vid denna tid var den även i utmärkt skick. Cohen hade emellertid för avsikt att riva huset och bygga ett större hotell på platsen, vilket han självfallet inte fick.
Han valde då att helt enkelt låta byggnaden förfalla successivt för att den tillslut skulle bli så pass dålig att rivningslov kunde medges. De viten staden utdelade var skrattretande små och 2004 gav stadens egna revisorer en kraftig kritik av hur hur man skött ärendet.
Trots detta gavs tillslut ändå rivningslov 2007 efter att en undermålig/partisk kostnadsberäkning kommit fram till att det skulle bli för dyrt att rusta. Cohens taktik hade lyckats och skickat ut tydliga signaler om hur man kan gå tillväga ifall man vill riva en skydda fastighet. Han själv har dock numera dragit sig ur projektet men även de nya ägarna vill riva och bygga nytt.
Ärendet innehar möjligen någon form av rekord i SBN. Det har troligen varit uppe över 15ggr. Nu rör bråket främst att förslaget på den nya byggnaden är för dominant och främmande i miljön. Tidigare ville man även ha en garageinfart via Blå portens gård vilket skulle inneburit omfattande skador på denna. Tack och lov har man efter samrådet backat här samt även minskat skalan en del. Arkitektfirman ser dock stora problem med hur transportsituationen ska kunna lösas och har börjat tveka.
Den 30 november kommer Djurgårdens hembyggdsförening hålla ett opinionsmöte i frågan där man även tänker presentera en ny kostnadsberäkning av en oberoende expert.
Att rusta och återställa Lindgården till sitt ursprungliga skick och användning som sommarrestaurang är det alternativ som alla kommer bli mest nöjda med. Frågan är även mycket principiellt viktig för att visa att såhär kan det inte få gå till. Den tidigare låsningen med Cohen är nu även borta.
Stockholm stad vill emellertid inte detta då de dels skäms för vad de ställt till med och dels då troligen kommer behöva få ta en stor del av kostnaderna samt kompensera det nya bolaget Ancona. Den kritik som stadens revisorer emellertid framförde av hur ärendet skötts motiverar dock att så ska ske. Det här är en kostnad staden helt enkelt får ta.
Tyvärr visar detta på att även större kommuner som Stockholm inte klarar av att förvalta sina kulturmiljöer eller respektera de lagar som finns. I den bästa av världar skulle det kommunala självstyret få vara oinskränkt, men fram tills dess (läs alltid) är det en absolut nödvändighet att instanser som Länsstyrelsen och RAÄ kan gå in och ta dem i örat när de inte sköter sig.

Det framförs ibland kritik mot att kulturmiljöskydd blir alltför stora belastningar för fastighetsägare som inte klara av att få lönsamhet i dem.
Det här är den andra sidan av detta mynt. Cyniska fastighetsägare som aldrig någonsin haft intressen av att förvalta utan låter husen förfalla med flit för att på sikt ges rivningslov. Låt er inte luras och tro inte att Cohen är ensam...